Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antydan till ett leende i hans hustrus ansikte. Vad honom
själv angick, så var han fullkomligt lamslagen, men
om det kom sig av den förskräckliga utsikten till att
han, om människosläktet bättrade sig, inte kunde få
någon till att lämpa sten för sig eller om det var av
min oförsynthet, det skall till mina dagars slut
fortfara att vara en gåta för mig.
— Jag vill inte spilla fler ord på er, vrålade han.
Ut med er, ni otacksamme pojkslyngel!
Jag skrapade med fötterna för att tillkännage att
det var min avsikt att gå, och frågade:
— Och ni vill alltså inte ge mig något att äta?
Han reste sig plötsligt. Han var en storväxt man.
Jag var en främling i ett främmande land, och lagens
handhavare var på jakt efter mig. Jag skyndade mig
att komma i väg. ”Men varför kallade han mig otacksam?”
frågade jag mig själv då jag slog igen grinden.
”Vad tusan har han gett mig att vara tacksam för?”
frågade jag åter. Jag kunde se honom genom fönstret.
Han hade på nytt tagit i tu med sin köttpastej.
Vid denna tidpunkt hade jag nästan helt förlorat
modet. Jag gick förbi många hus utan att våga mig
upp till dem. Alla husen såg likadana ut, och inget
av dem var inbjudande. Sedan jag hade passerat ett
par tvärgator, skakade jag modlösheten av mig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
