Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drummel och allt annat som han hade kallat mig förut,
och ännu ett par andra saker. Jag kom från Västern,
där folk alltid varit styva i att svära, och jag ville
inte veta av att en usel bromsare på en lumpen bibana
i New England skulle ta loven av mig i fråga om
språkets styrka och rikhaltighet. I början försökte
bromsaren slå bort det som ett skämt. Men så begick
han det felet att försöka svara. Jag tog ännu kraftigare
i, skar remmar av hans hud och gned bevingade och
flammande ord in i det blodiga köttet. Och hela detta
storslagna raserianfall var inte bara komedi och
litteratur, ty jag var fruktansvärt förbittrad på denna nedriga
person, som, därför att jag inte hade en dollar att ge
honom, ville låta döma mig till tre månaders slaveri.
För övrigt hade jag en lömsk misstanke om att han
hade provision av polisen också.
Men jag gav honom en ordentlig överhalning. Jag
hudflängde hans självkänsla och stolthet för många
dollars. Han försökte skrämma mig med en hotelse,
att han skulle komma in och sparka inälvorna ur
kroppen på mig. Till gengäld sade jag, att jag skulle
sparka honom i ansiktet, medan han klättrade in. Här
var fördelen absolut på min sida, och det insåg han
också. Därför höll han dörren stängd och ropade till
den övriga tågpersonalen, att de skulle komma honom
till hjälp. Jag kunde höra dem svara, och jag kunde
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
