Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såvida jag skulle kunna hålla balansen, sedan jag
hoppat av. Jag hoppade ned på den närmaste sidan.
Det låter lätt nog. Med att hoppa av menar jag helt
enkelt: För det första böjde jag, där jag stod på
fotsteget, min kropp så långt fram, jag kunde i den
riktning tåget körde — så svängde jag och svängde
fram och tillbaka igen med hela min kraft och släppte
så taget, i det jag samtidigt kastade mig bakåt, som
om jag hade för avsikt att köra nacken mot jorden.
Allt detta gjorde jag för att så mycket som möjligt
motverka den drivkraft framåt, som tåget i första hand
hade givit åt min kropp. Då mina fötter rörde vid
marken, lutade jag mig bakåt i fyrtiofem graders
vinkel; jag föll inte genast framstupa. I stället reste sig
min kropp lodrätt och började luta framåt. I
verkligheten hade min kropp bibehållit rörelsen framåt,
medan mina fötter, vid beröringen med marken,
bromsats. Den rörelseförmåga som mina fötter hade mist
måste jag återförvärva genom att lyfta dem upp så
raskt som möjligt och driva dem framåt. Resultatet
blev, att mina fötter flyttade sig raskt som
trumpinnar tvärs över gatan. Jag vågade inte stanna dem. Om
jag hade gjort det, skulle jag ha fallit på näsan. Jag
måste sörja för att hålla mig i rörelse.
Jag var som en projektil utan vilja, och hela tiden
ängslades jag för vad som kunde finnas på andra
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
