Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 Polisen, publiken och banditerna.
skerade. Själfva regeringen kan ej neka för, att det är dess egen
polis, som har stält till revolutionen.
Historier af detta slag ha under de senare åren följt på
hvarandra slag i slag. Man har sett en polisbetjent som chef för
tjufband, man har till och med sett högtstående polisembetsmän,
bröderna Ballerich, trampa den lag, som de äro satta till att vakta,
under fötterna och bryta sig in med revolvrar och dolkar på en
tidningsbyrå för att sjelfva kräfva ut rättvisa. Om det än ibland,
som i Ballerichska affären, kan finnas ursäkter och förklaringar, kan
dock raden af dessa skandaler omöjligen vara ett rent tillfälligt
sammanträffande. De tala högt om, att den parisiska polisen
ingalunda motsvarar de kraf, som ett civiliseradt samhälle och särskildt
en stor stad ställer på en sådan kår.
Olyckan är dessutom, att det endast är få, som försöka att
finna ursäkterna. Så snart polisen gör sig skyldig till den minsta
förseelse, är det ögonblickligen en svärm af journalister, som kastar
sig öfver den och sätter den under förstoringsglas. De röda
tidningarna servera naturligtvis först och främst på grundval af den
allarmartiklar, som aldrig ta slut och som så helt och hållet äro
skrifna från skolpojk-Rinaldini-ståndpunkt, som det är möjligt.
Campagnen i Cri du peuple med anledning af Druelle-affären väckte
särskild sensation, först emedan den ovanligt nog bragte faktiska
afslöjanden, vidare på grund af den tragiska utgång den fick genom
bröderna Ballerichs ingripande. Den var dock endast en variation
öfver samma visor, som Rochefort & Comp. sjunga ständigt och
jemt, ibland litet qvickare, men alltid lika mustigt och gallsprängdt.
Det behöfs ej ens en verklig förseelse från polisens sida, till och
med en alldeles ogrundad beskyllning är nog för att få kopplet att
skä a i högan sky. Och icke heller den eljest besinningsfulla och
aktningsvärda pressen är fri från begär att stämma in i kören.
Den har pariserbarnet i blodet, och naturen är alltid starkare än
uppfostran. Hela Paris var för någon tid sedan utom sig öfver
några uppseendeväckande historier om anständiga fruntimmer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
