Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den suveräna tidningspressen. 375
tidningars antal anger, liksom distinktionsstjernorna på
officersuniformen, graden af hans anförarerang. Till och med i Gambettas
hemliga diktatur var lifspunkten den stora mängd tidningar, som
direkt leddes af honom. Äfven då hans stjerna stod högst i
zénith, tillbragte han dagligen några qvällstimmar på
redaktionsbyrån vid Chaussée d’Antin och dikterade personligen sina
tidningsartiklar. Det fins ingen minister, ingen partiledare, ingen
framstående senator eller, deputerad, som ej följer hans exempel. De
äro journalister allesamman, de ha — och det är anledningen till
det oändliga, dagligen växande tidningsvimlet i Paris — hvar och
en sin tidning, i hvilken ej inkommer någon artikel af betydelse,
utan att de sjelfva ha nedskrifvit den eller åtminstone
kontra-signerat manuskriptet. När man talar om Clémenceaus organ
eller hans organer — ty han har förutom »Justice» tre, fyra andra
i Paris, och han har ett i hvar och en af de stora
landsortsstäderna — vill det icke som annorstädes säga blad, som kämpa
för väsentligen samma politiska åsigter som han, det vill säga
tidningar, hvilkas förste medarbetare han är och till hvilka det är
hans hufvudsysselsättning att dagligen leverera massor af
manuskript. Huru många kraf rollen som politisk ledare ställer på tid
och krafter, kommer tidningen dock aldrig att lida derunder.
Man har ständigt för ögonen, att det är dess droppar, som halka
ut stenen, och för öfrigt är hvarje fransman med talang född
journalist. Det är intet besvär för honom att skriftligt affatta
sina tankar. Han kan år efter år samfäldt trehundra sextiofem
dagar dundra i lidelsens extas som Paul de Cassagnac eller lysa
med en, stundom kanske en smula paradoxal och smädeskrifvande,
men dock alltid flödande qvickhet som Rochefort, utan att en
enda artikel bär prägel af trötthet. Och dertill kommer
ytterligare, att de flesta af pariserpolitikens nuvarande stormän just ha
vunnit sina första triumfer med pennan som vapen. Begäret att
föra den kittlar ännu i fingrarna, man har hemlängtan efter
tidningen, och man återvänder alltid till sina »premiers amours».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
