Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Onda tidningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter med hundarna och kommo på tvänne älgstånd, men viste
intet, antingen samma älg eller annan hade där stått, följde så
spåret därifrån in i Dalby socken, där de sköto djuret, och
fälla det in mot Höles, tagande med sig tillbaka hunden, med
så mycket kött de orkade bära, och lämnade det öfriga kvar.
När de nu voro komne söder om landsvägen, råkade bönderna
på dem, de rymde genast åt skogen, men som bönderna kallade
dem fram, så gingo de tillbaka, åto tillhopa, och lade sig tvänne
af bönderna hos finnarna och de andra sex afsides, af hvilka
en (som finnen tycker fuller vara Mats Haraldsson) steg upp
att hugga barr under hufvudet, och som han hade huggit något,
sade Lars Halfvardsson, nu är nog huggit, och strax kom den,
som barren högg, och slog honom, Lukas, för hufvudet, där
han satt, med yxan, och de andra efter honom gifvande 11
slag både i hufvud, på armen och sidan, att han föll ned, blef
där liggande och frös fötterna af sig, därför han nu går på
knäna.
Finnarna tillspordes, om de kunde göra det godt, att de
hade älgspår i Fryksdalen hos sig. Därtill de svarade fuller
ja, men hade inga vittnen därpå, men funnit alls intet tecken
därtill. — Nils Jönsson i Öfverby i Fryksände sade sig ej
funnit några spår. Bönderna höllo sig vid det, att de bjödo
till att fånga finnarne, och som de intet ville gifva sig utan
bjuda värn, så kom det till slagsmål, efter så var aftalt, och
de skulle hafva där rätt till.
När nu saken skulle öfverläggas, fanns för rådsamt att
söka och inhämta vissheten om öfverhetens tillstånd, att antasta
skogsstrykarne till lifvet, förr än någon ändtlig dom skulle fällas
i saken, och emellertid måtte bönderna härefter, som härtill
njuta fast borgen.
För vinnande af ytterligare utredning uppsköts målet till
nästa tinget, den 20 mars 1651.
Sedan togs saken i betänkande, och ehuruväl man hade
förmodat en kopia af den Kungl. M:ts resolution om
skogsstrykare, som kärandena beropade sig på, till rättelse i detta
målets afgörande, men var tills dato denna icke mäktig, så
syntes rätten icke rådeligt denna längre förbida, utan skrida
till doms. Ändock rätten icke drager tvifvelsmål där an, att
ju således skall vara af riksdrotsen och landshöfdingen sagdt,
det slika skogsstrykare skall vara fågelfria, och bönderna intet
rättare förstått, än slike skulle vara alldeles fredlöse, likväl
efter det icke måtte annorledes förstås, än de eljes icke kunde
fås fast, och af akterne synes att detta skulle icke hafva här
varit möjligt, emedan finnarna hafva lagt sig att sofva med
bönderna. Ty äga alla sju, som slogo Peder Pedersson, jämväl
den drunknades arfvingar för honom böta för dråp hvar sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
