Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 43. Underhandlingen. - 44. Kapitulationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud fördöme mig,» sade Munter, »om icke Pekka har
rätt! Ehuru jag gärna ville knäcka Vargens skalle, tror
jag vi kunna vara nöjda å ömse sidor.»
»Jag vill rådfråga mina kamrater,» sade Småländingen;
»vi skola gifva svar om en timme,» och därmed gick han
in i hålan.
Det var tyst en stund i bondhopen, men snart höjdes
den ena rösten för och den andra emot Pekkas förslag.
De modigaste ville själfva straffa röfrarne, de betänksamme
och klokare gillade förslaget, och de fege understödde dem.
Så diskuterades saken tills Småländingen åter visade sig.
»Nå?» frågade Munter.
»Vi vilja veta, hvar ni gjort af våra kamrater där borta
vid sjön.»
»De äro fångna,» sade Pekka, »oskadade och i godt
skick.»
»Vi vilja gärna se och tala med dem. Om ni vilja
visa oss dem, skola flickorna få komma ut och visa sig
samtidigt.»
»Icke obilligt begärdt,» sade Munter. »Vid solnedgången
skola de vara här.»
»Antages,» svarade Småländingen och försvann.
Ett allmänt sorl utbröt bland bönderna. Man förlorade
tiden och gåfve allt för mycket efter för röfrarne. Bäst
storma kulan. Men då Munter sade sig ämna hålla hvad
han lofvat, gaf man sig tillfreds.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
