Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 51. Flyktingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den dag då far kallade in mig och underrättade mig om
att han lofvat bort mig till fänriken med träbenet, och
meddelade mig, att mitt bröllop skulle stå vid
midsommartid.
Då Träbenet sedan talade vid mig bad jag honom
innerligen söka få bröllopet uppskjutet till hösten. Jag
behöfde tid för att rusta mig, och ännu vore jag ju så ung.
Så talade jag om samma sak med Onni, och faster med far,
och så lofvade denne tänka på saken, men såge helst, att
jag icke komme med invändningar och dumheter.
Det led nu så att löfvet började spricka ut och
såningstiden började. Då blef faster sämre, och så fortgick
dagligen tills hon en arla morgonstund ropade mig. Men
innan jag hann fram till henne hade hennes ande sväfvat
bort i rymden. Första dagarna sörjde jag förtvifladt och
kände mig ensam och öfvergifven. Jag ville bort, bort,
hvart som helst, men detta hvart som helst blef alltid dit
där Fabian var. Min plan blef snart färdig. Jag ville icke
rådas med någon. Men skulle jag våga resa ensam? Ty
öfver hafvet till honom skulle jag, det vår planen. Då föll
min tanke på Grills. Skulle han våga följa mig? Nej,
säkert icke. Jag hade ju för öfrigt jämt varit elak mot
honom, och icke vågade han heller lämna gården utan min
fars samtycke. Men han måste! Jag ville försöka, hvad
min fasters lärdomar dugde till, och så bakade jag ett par
mjukor och gjorde en liten ost, den jag gaf Grills då han
en afton hjälpte mig att rida i vall med Korpen.
Efter den dagen träffade jag alltid Grills än här, än
där, och en dag sade han mig med tårade ögon, att han
icke kunde lida, att jag skulle gifta mig med en man som
ej hade mer än ett ben. Då grät äfven jag och sade
honom, att jag ville långt, långt bort öfver hafvet, men
hade ingen att lita mig till och ingen som ville följa mig.
Då rätade Grills ut sig och sade, att ville jag fara, om
det än vore till världens ände, så ville han följa mig. I
de svenska skogarna funnes plats för fattiga finnar, och där
ville han arbeta för oss båda, och så sade äfven han: Bort,
bort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
