Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Mina äventyr och kryssningar på ett sjörövarskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlade så mycket mod att jag kunde säga:
– Mycket förbunden, sir; men jag skulle hellre
bli kvar, där jag är, om ni inte har något däremot!
De andra negrerna skrattade åt detta svar, och
jag erfor därav någon ringa tröst; åtminstone gav
deras glättighet mig mod, och jag kände, att
djärvheten var min enda förhoppning.
Negern såg på mig ett ögonblick, liksom
begrundande, och sade slutligen till folket:
– Överbord med honom!
– Farväl, min herre! Ni är mycket god, sade
jag; här har ni en förträfflig kikare, som jag lämnar
er i arv, varpå jag gick fram till honom och räckte
honom kikaren. Store Gud! huru mitt hjärta slog.
Negerkaptenen tog kikaren och proberade den.
– Det är en god kikare, sade han, då han tog
den ifrån ögat. Det var den stackars Greens
kikare, som han givit mig, för det jag lärde honom
frimuraretecknen.
– Nåväl, vite gosse, jag emottager din gåva,
och nu farväl!
– Farväl, herre! gör mig en återtjänst! sade jag
ganska allvarsamt, ty jag kände, att min sista
timma var slagen.
– Vad då? svarade negern.
– Låt binda en kula vid mina fötter, så att jag
må sjunka fort; det skall inte uppehålla dem länge.
– Du ber då inte, att jag skall skona ditt liv?
frågade negern.
– Du svarar mig ej, pojke, sade negerkaptenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
