Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Glädje och smärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Dagarna gingo, och i samma man som krafterna
återkommo, var det en annan känsla som i Nordensvärds
själ, om ej undanträngde, åtminstone öfverröstade alla
andra. Den känsla, som under namu af kärlek,
tyranniserat verldens största despoter, föranledt månget
löftesbrott, och för längre och kortare tid, ödelagt mångens
glädje, mångens frid, hade nu för första gången, tagit
vår hjeltes hjerta i besittning. Denna kärlek bortdog
ej som en, i en brusten tuta ensam ton; nej, den egde
fullt återljud i ett annat hjerta.
Engel hade under sina hastiga besök i sjukrummet
hört honom nämna ett namn som ofta ålerkom för
hennes tankar, och detta namn var — Ursulas.
Elisabeths husmoderliga omsorger tilläto henne icke
alltid alt med sin närvaro omgifva de båda älskande;
dörren mellan fadrens s. k. altelier, och det hvardagliga
rummet med pianot och tablåsamlingen var väl öppen,
men när Gyllenburg fängslad vid sin staffli, på duken
målade sina bilder, glömde han allt, och ögonblickligen
till och med sin Engel, och gaf således icke akt på de
ungas inbördes samtal, hvilka merändels hvälfde sig kring
Sverige, och Henriks hera dersiädes.
Hon framställde åtskilliga frågor som han besvarade,
och när han såg det intresse, som hans berättelser väckte,
blef han omsländligaie och lifligare i sina skildringar; inom
få dagar var Engel lika bekanl med fader och moder
Herlz, med Adéle, hennes man, Eva, Max, Osbahr,
Ursula, gamla Benedikta ej förglömmandes, som om hon
varit uppfostrad bland dem alla.
Tvenne personer hade han dunkelt och otydligt
tecknat, nemligen sin broder och prostinnan Appolonia. Hans
goda, ädla hjerta tilläl honom icke att ingifva Engel
ofördelaktiga tankar om för henne fullkomligt obekanta
personer. Han teg heldre än han tadlade, och lika mycket som
ban afskydde ett meningslöst, öfverdrifvet smicker, lika
omsorgsfullt undvek han alt med förtalets gift besmitta
sin lunga. Att han dolde sin broders fel var naturligt,
men äfven der naturens röst ej talade, var
menniskokärleken nog slark för att ej onödigtvis vidröra nästans fel.
En dag satt Engel vid fönstret, sysselsatt med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
