Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
henne Jill kyrkan. Som detta anbud skedde i archiaterns
och hans frus närvaro, vågade hon icke vägra att moltaga
hans artighet.
Klockan hade nyss slagit 9, då familjen, samlad i
öfra förmaket, nyss hade hört den vördnadsvärde husfadren
föreläsa predikan. Hans lilla auditorium utgjordes af hans
hustru, Eva — Henrik satt hos sin syster, — samt
Marianne Osbahr, som hindrad af en obetydlig opasslighet,
ej bevistat julottan.
Just som Hertz sade ett andaktsfullt "Amen," hördes
bjällror; Marianne såg uf. — Ursula är ej med ... det
är en herre i stället. Ack, ack, ack! — Hoppande slog
hon ihop händerna. — Max! — utropade hon och i ett
språng var hon utom dörren och ned för trapporna.
— Ar flickungen tokig? — undrade fru Althea.
— Pass på att Max gjort Henrik sällskap, och stigit
af vid kyrkan? — sade Eva profetiskt.
Man hann ej göra några invändningar förrän den
unga preussiske officeren, ännu vackrare om möjligt, än
han för sex är sedan var, steg in till de med öppna
armar stående fosterföräldrarna.
De båda gamla omfattade honom nästan på engång;
än trycktes hans till gubbens, än till gummans hjerta;
Marianne stod några steg ifrån dem, väntande på en ny
omfamning. Den lilla flickan med glädjetårarna i sina
ögon var nästan svartsjuk.
— Min käre lagerkrönte, herrlige gosse,’ — utbrast
Hertz, — all den smärta vi för din skull haft, är glömd.
O, slå dig ned hos oss... blif svensk medborgare!
— Förlåt mig! — bad Max.
— Du har ju ingenting att bedja om förlåtelse för,
— inföll gumman, — var det underligt att du gick när
din mor ropade!
— Med all den sonliga vördnad jag är skyldig min
mors minne, — sade Max rörd, — skulle jag vara mera
än lofligt otacksam om jag ej både högt och inom mig
erkände, att jag var skyldig er båda lika mycket, — han
kysste deras förenade händer; — om ej mera, — tillade
han sakta, — än henne. Och eder godhet sedan, att
lyssna till den bön, som jag, troende mig sjelf stå vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
