Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så vidt min tid medgifver, har jag noga följt med den nyare
litteraturen. Bland dess på svenska, danska (och norska) utgifna
alster har jag icke läst något till sitt innehåll så uselt arbete
som hr Strindbergs »Giftas*. När jag "genomläste boken, hade
innehållet i sin helhet kommit mig att glömma detaljen sid. 74.
När jag derför hörde omtalas, att boken var konfiskerad, trodde
jag genast, att skälet dertill var hela dess sedeslösa och snuskiga
innehåll. Det är icke min mening att här ingå i någon
recension, men jag vill motivera min dom öfver boken.
Enligt »företalet» och »förordet» vill hr Strindberg i »Giftas»
komma med ett inlägg i äktenskapsfrågan genom att skildra »ett
rätt stort antal fall, vanliga fall i förhållandet mellan man och
qvinna». I »företalet» och »förordet« framställer författaren i
do-cerande form sina åsigter om äktenskapet, hvilka åsigter sedan
i novellform gå igen och belysas genom teckningar »ur lifvet».
Hvilka äro då författarens åsigter om äktenskapet? Jo,
äktenskapet är rätt och slätt en »inrättning, uppfunnen af rent
praktiska skäl» för att (mennisko-)»hanen» och (mennisko-)»honan» (af
författaren med förkärlek använda uttryck i stället för man och
qvinna) skola para sig med hvarandra, föda »ungan> (ett uttryck,
som ofta användes i stället för barn) och drifvas till att skaffa
föda åt sig och ungame. Härtill inskränker sig också
menni-skans egentliga lifsuppgift. Äktenskapet ingås på det sätt, »att
hanen gör angrepp på honan», alldeles som hunden och andra
djur. Honan kan, förstås, slå tillbaka angreppet, så vida hanen
ej behagar henne, men vanligen gör hon det ej af fruktan, att
utsigten att få para sig då skall gå förlorad för henne. Derför
händer det lätt, att först i äktenskapet hanen och honan
upptäcka, att de ej passa för hvarandra. Då böra de naturligtvis
skiljas och hvar och en på sitt håll uppsöka en mera passande
hane och hona. Samma förhållande inträffar, om den ena
parten skulle vara monogam, d. v. s. af naturen hafva anlag för
engifte, och den andra parten skulle vara polygam, d. v. s. af
naturen hafva anlag för månggifte. Då böra de, förstås, också
skiljas. S. k. »otrohet» och »trohet» i äktenskapet förklarar
författaren nämligen hafva sin grund i »naturliga anlag», möjligen
beroende på ärftlighet. Zoologien och erfarenheten lära oss ju,
att somliga djur lefva i månggifte, andra i engifte; botanikep lär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
