Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På de ställen af inlandsisen, der jag framträngt, funnos
inga enstaka, af is omgifna bergstoppar eller s. k.
nunatakker.[1] Det må derför tillåtas mig att här återgifva
Kornerups beskrifning på djur och växtlifvet å en dylik oas
i isöknen.
Det organiska lifvet på den östligaste nunatakken.
När man från isen ser på nunatakken med dess mörka skiffrar
och talrika snöfläckar, strödda här och der på fjellet, får man ett
i högsta grad dystert intryck af landskapet. Is, snö, lösa stenar
och nakna klippor, är allt hvad man ser, och hvem kan väl vänta
annat här vid en höjd af mer än 4,000 fot öfver hafsytan och
omkring 10 mil in på Grönlands inlandsis. Men huru förvånad blir
man ej, då man kommer hundra fot upp för fjellet och upptäcker,
att detta ogästvänliga ställe ingalunda är blottadt på vegetation, ja
att det till och med finnes lefvande väsen här ute i isöknen. Vid
vattendragen, i klippremnorna och på de fuktiga grussamlingarna i lä
om framskjutande delar af fjellet synas en mängd småplantor, som
slutit sig tätt tillsammans med tjocka, gräsgröna mosstufvor, liksom
för att söka skydd mot det råa klimatet, ty iskall blåst och
snöstormar inträffa ju här midt i sommaren. Om man närmare
undersöker dessa små oaser, finner man, att Luzula hyperborea och
Carex nardina förekomma i största mängd. Den sistnämnda är
sporadisk och temligen sällsynt, i synnerhet i Sydgrönland. Mycket
allmän vid elfvarna är Oxyria digyna. Af denna syreart samlade
vi en mängd blad, hvilka äro ett kraftigt medel mot skörbjugg, och
de voro oss till mycken nytta på hemresan öfver isen, då vi en
natt ledo af svår törst. I spridda grupper finnes Trisetum
subspicatum samt här och der Poa trichopoda. Vidare sågo vi en del
färgade blommor, hvilka framtittade här och der bland mossan och
stenarna, ofta till hälften dolda under den nyfallna snön. De
flesta af dessa voro hvita såsom deras vagga (flere Saxifraga-arter,
Cerastium alpinum), en enda var mörkblå, nämligen den lilla
Campanula uniflora; och ett par utmärkte sig genom sina friska
gula kronblad (Potentilla nivea och Ranunculus pygmæus).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
