Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet. Om eskimåerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidstående taflor, förfärdigades fordora uteslutande af sten,
ben eller trästycken, hvilka, när så nödigt var, med stor
skicklighet hopfogades med senor, hudremmar eller
hvalbardsfibrer. När man så kunde hafva det, användes till
skoning af pilar, knifvar, skinnskrapor m. m., i stället för
sten, det gedigna jern, som träffas i Grönlands basaltlager,
och förmodligen också jern, erhållet från fartygsvrak, som
drifvit upp till Grönlands kuster.
Redskap af sten begagnas ännu öfverallt, der
eskimåerna ej kommit i någon lifligare beröring med européer.
Men der de af dessa senare kunnat mot några späckstycken
eller ett par sälskinn erhålla allt det jern, som de för en
lång tid hafva behof utaf, har stenen blifvit utträngd af
metallen, dock åtminstone till en början på så sätt, att
redskapets gamla, af stenmaterialet betingade form bibehållits.
De grönländska stenredskapen äro mycket små i
jemförelse med de skandinaviska, men i stället ofta på ett
synnerligt konstfärdigt sätt infattade i handtag af tänder, horn
eller ben. Orsaken till denna olikhet är tydligen den,
att det för grönländarne tillgängliga, till färfärdigande af
slagna stenredskap lämpliga råmaterialet, nästan aldrig
förekommer i klumpar så stora som de skandinaviska flintbollarne.
De grönländska stensakerna äro i allmänhet slagna, mindre
ofta slipade.
Materialet till en pilspets af sten, som skall slås ut,
måste vara en hård stenart, utan genomgångar, med ett
mussligt brott. Af de mineral, som förekomma på
Grönland, uppfyllas dessa vilkor nästan endast af olika chalcedon-
och jaspisvarieteter från basaltregionen, framför allt af en
blågrön, ogenomskinlig jaspis, som grönländarne kalla angmak.
Det är också dessa stenarter, hvilka nästan uteslutande
användts till de knifvar, skinnskrapor och pilspetsar, som i
så riklig mängd träffas i Grönlands, gamla grafvar och
kökkenmöddingar. Redskap af nefrit har jag ej sett från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
