- Project Runeberg -  Två somrar i Norra Ishafvet, Första delen: Kung Karls land, Spetsbergens kringsegling /
189

(1900) [MARC] Author: Alfred Nathorst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följaktligen, liksom utanför norska kusten, ganska starkt
utåt. Medan lodningar på mindre djup icke erbjuda
nämnvärda vanskligheter, blir förhållandet helt annat på
de stora djupen. Svårigheten vid dessa är att säkert
veta när lodet nått bottnen, ty detta kan icke kännas,
och linan fortsätter af sin egen tyngd att löpa ut äfven
sedan bottnen är nådd. När en lodning skulle äga rum,
lades fartyget bi och hölls med maskinen så stilla på
samma plats som möjligt. Lodlinan löpte från den stora
rulle på styrbords sida förut, hvarpå den var uppvirad,
genom ett vid däcket midskepps fäst block, hvilket var försedt
med slagräknare, som angaf längden af den lina som löpt
ut. Därifrån gick den till ett annat block i änden på
stormastens nedersta rå, hvilket var fäst vid en i rån
upphängd, af spiralfjädrar sammansatt accumulator, som
genom sin tänjbarhet förhindrade att linan utsattes för
allt för häftiga ryckningar. Vid linans ände fästes lodet,
som utgjordes af en nedåt öppen ihålig järncylinder,
hvilken vid nedträngandet i bottenslammet upptog prof af
detsamma. På denna cylinder, som själf vägde vid pass
trettiofem kilogram, upphängdes ett par af gjutgods
härtill särskildt förfärdigade vikter om femtio kilogram hvar.
Genom en sinnrik mekanism voro dessa fästa vid lodet
på det sätt, att de föllo af så snart lodet nått bottnen.
Ett stycke ofvanför lodet voro vattenhämtare och
termometrar upphängda, af hvilka de förra, såsom förut
anförts, voro inrättade på det sätt, att de ej kunde
upptaga prof då linan gick ned, utan först då den åter
började gå uppåt. Man kunde sålunda erhålla vattenprof
från det djup man själf önskade.

Man skulle tro, att det med ett så tungt belastadt
lod ej skulle vara svårt att märka när detsamma nått
bottnen. Men då ett eller ett par tusen meter af linan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Apr 13 15:28:00 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1898/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free