Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Pastor Ford och hans predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma afton satt pastor Paul Ford i sin
studerkammare. Bredvid honom på skrivbordet lågo några lösa
pappersblad — hans predikoutkast. I handen höll han
en blyertspenna, men han hade ej ännu skrivit ett ord
på några andra pappersark, som lågo framför honom.
Han skulle nu utarbeta sin predikan, men han kom ej
i gång.
Pastorn tänkte icke på vad han hade skrivit eller
vad han ämnade skriva. För sin själs blick såg han —
långt borta i en liten stad i västern — en annan
predikant — fattig, sjuk, bedrövad och nästan alldeles ensam
i världen — som studerade sin bibel för att få veta,
huru många gånger hans Herre och Mästare hade
uppmanat honom att ”fröjda sig och vara glad”.
Efter en stund kom pastor Ford tillbaka från staden
i västern, suckade djupt och lade till rätta
pappersarken framför sig.
”Matt. 23:13, 14—23”, skrev han, lade därefter med
en otålig rörelse ifrån sig blyertspennan och tog en
tidskrift, som hans hustru strax förut lagt på bordet.
Han ögnade igenom den ena artikeln efter den andra,
tills han stannade för dessa ord:
”Det var en gång en pojke, som en morgon inte ville
bära upp ved åt sin mor. Längre fram på dagen sade
hans far: ’Käre Tom, du bär säkert gärna upp litet
ved åt mor din’. Tom gick genast efter ved. Varför
gjorde han det? Därför att hans far trodde honom om
gott och hade låtit honom veta det. Om han hade sagt:
Tom, jag hörde, vad du sade till din mor i morse, och
jag blygs över dig. Gå genast och fyll den där
vedlåren!’ — ja, då hade nog aldrig Tom burit upp ett
vedträ.”
Pastorn läste vidare — litet här och litet där; längre
fram hittade han detta:
”Vad människor behöva är uppmuntran, hopp och
lyftning. Deras naturliga motståndskraft behöver
stärkas; den får ej tyngas ned. — — I stället för att alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
