Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Flera besökande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Jo, fröken ska hälsa henne”, svarade flickan ivrigt,
”och låta henne veta, vad hon har gjort för oss. Hon
måste få veta, hur olik sig mor är — och jag också.
Jag är också förändrad. Jag har försökt att leka den
där leken — litet.”
Fröken Polly rynkade pannan. Hon ville fråga Milly,
vad hon menade med den där ”leken”, men kom ej åt,
ty Milly satte i gång igen med en väldig fart:
”Fröken vet nog, att förr i tiden var aldrig något till
lags för mor. Hon ville alltid ha allting annorlunda.
Men nu låter hon mig rulla upp gardinen, och så
intresserar hon sig för saker och ting — för sitt utseende
och sin nattrock och sådant där. Och så har hon börjat
att virka lite småsaker — tömmar och vaggtäcken till
försäljningar och till sjukhus. Och hon är så
intresserad av det och så glad att kunna göra det. Och detta
är alltsammans Pollyannas verk, förstår fröken, ty hon
sade till henne, att hon kunde vara glad, att hon i alla
fall hade friska armar och händer. Så började hon att
virka, och fröken kan inte tro, huru annorlunda
rummet är nu med allt det där granna garnet och så de där
prismorna i fönstret, som hon gav henne. Det är
riktigt upplivande att komma in dit en stund, fast jag
tyckte det var fasligt förr, för där var så mörkt och
tungt och mor var så olycklig, som fröken vet.
”Och så ska fröken hälsa Pollyanna, att vi förstår,
att vi har henne att tacka för allt detta. Och var snäll
och säg henne, att vi äro så glada över att ha lärt känna
henne, och vi trodde, att om hon visste det, så skulle
det göra henne litet glad över att hon blev bekant med
oss. Och — ja, det var alltihop”, suckade Milly, i det
hon reste sig. ”Vill fröken inte säga henne detta?”
”Jo, naturligtvis”, mumlade fröken Polly och
undrade i tysthet, huru mycket hon kunde komma ihåg av
detta underliga anförande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
