Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Flera besökande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fröken Polly sade nej, men något i kvinnans
bedjande blick tvang henne att vänligt tillägga, att ingen
ännu fått gå in till Pollyanna.
Kvinnan tvekade litet men sade därefter med ett
visst trots i röst och hållning: ”Mitt namn är Payson,
fru Tom Payson. Jag förmodar, att ni hört talas om
mig — de flesta människor här i staden känner nog
till mig — men allt som pratas om mig ä inte sant,
kanske. Men det ska vi inte tala om nu. Jag vill veta,
hur det är med den lilla tösen; därför kom jag hit. Jag
hörde talas om olyckshändelsen, och det nästan gjorde
slut på mig.”
Hon höll upp ett tag och klarade strupen, men
började åter med hes röst: ”Fröken kanske inte vet det;
men jag har träffat er lilla tös rätt så ofta. Vi bo vid
vägen till Pendletonkullen, och hon gick ofta förbi. Men
hon gick inte alltid förbi. Hon kom in och lekte med
småttingarna och talade med mig — och min man, när
han var hemma. Hon tyckte visst det var roligt, och
hon höll av mig också. Hon visste inte, det förstår jag.
att den sortens folk hon tillhör, inte brukar hälsa på
den sortens folk jag tillhör. Kanhända, om de gjorde
det, fröken Harrington, skulle det inte finnas så många
så’na som jag”, tilläde hon bittert. ”I alla fall kom hon;
själv tog hon ingen skada av det, och oss gjorde hon —
bara gott. Hur gott, det kan hon aldrig tänka sig och
aldrig förstå, hoppas jag, ty om hon det gjorde, skulle
hon förstå annat också — som jag inte vill, att hon ska
förstå. Men det förhåller sig så, att det har varit
trassligt för oss i år på mer än ett vis. Vi ha varit
missmodiga och osams, min man och jag, och det höll på
att gå riktigt på tok. Vi tänkte skiljas vid det här laget
och låta barnen — ja, vi visste inte, vad vi skulle göra
med dem. Så kom olyckshändelsen, och vi fick höra,
att den lilla flickan aldrig mer kan gå. Och vi
kom ihåg, huru hon brukade komma och sitta på
tröskeln och leka med barnen och skratta — och vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
