Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 123 —
blicken i lifvet sammanställas med hvarandra och få en
enda representant. Animismen skapar af det religiösa
behofvet de gestalter, som behöfvas att fylla detsamma. Det
ligger, såsom Usener påvisat, i funktionsgudarnes art att
icke vid öfvergången till personliga bibehålla sin karaktär
af funktionsgudar. Öfvergå de till personliga väsen,
förlora de samtidigt sin förra karaktär. Tomrummet efter
dem utfylles af nya funktionsgudar. Dessa förblifva med
andra ord af samma art, om än benämningarna växla.
En religions olika företeelser äro alla yttringar af ett
organiskt helt. De olika arterna af gudaväsen utveckla
sig icke oberoende af hvarandra. De namnlösa
funktionsgudarna samla sig kring de store gudarna. I den mån
dessa tänkas antropomorfistiskt, lösgöras de från sina
respektive naturföremål. De skulle förlorat i religiöst
innehåll, allt efter som gudsbegreppet blef renare och högre,
om de icke medelst funktionsgudarna hade ställts i ny
relation till sina dyrkare. I och med dessas absorbering af de
antropomorfistiskt tänkta gudaväsendena knytes sambandet
fastare mellan gudar och människor. De senare veta,
hvilka gudar de skola anropa i lifvets skilda lägen. De
store gudarna lefva icke blott sitt eget lif utan taga del i
och vårda sig om människornas göranden och låtanden.
Funktionsgudarnes uppsamlande och uppgående i de gudar,
som bilda panteon, är därför liktydigt med att
föreställningen om dessa fylles med religiöst innehåll.
Denna utveckling försiggår, såsom vi redan nämnt,
på det sätt, att besläktade föreställningar gå öfver i
hvarandra. Idéassociationen gör sig gällande äfven mellan
föremål, som tillhöra skilda lifsområden. Detta förklarar,
huru representanter för intellektuella och moraliska
egenskaper kunna identifieras med gudaväsen, som växa fram
ur en naturmakt eller ett naturfenomen. Det är
exempelvis en vidt utbredd föreställning, att solen och månen se
allting, eftersom de belysa allt med sina strålar. Grekerna
tänkte sig Zevs, himlen, och Helios, solen, såsom
allseende1. Fornfinnarna plägade spörja solen och månen om
förborgade ting2. Solen, Samas, vardt. hos assyrierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
