Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPlTLET. Farmor och gamla Kerstin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i rottingssoffan framme vid fönstret och besvarade
gladt den gamla fruns frågor om hon haft roligt på
resan, om hon på allvar slutat leka med dockor,
hvarmed hon hotat redan förra sommaren, och om
hon varit riktigt snäll mot »stackars far.»
Den sista frågan gjordes med sänkt röst och en
tårfylld blick mot andra fönstret, där Magdas far satt
inbegripen i ett allvarligt samtal med morbror Hans.
Magda hängde hufvudet. Hon älskade far öfver
allt annat på jorden, men när det häftiga och trotsiga
lynnet rann på henne — ja, då var Magda alls ingen
snäll flicka. Det visste hon själf mer än väl, och
det värsta var att hon i sådana stunder ej heller
kände den minsta lust att bjuda till att vara det.
»Jag tycker så förfärligt mycket om far», svarade
hon sakta, »men farmor vet —»
Ja, farmor visste hvilket tålamodspröfvande lynne
hennes favorit bland barnbarnen hade, och hon
suckade lätt.
»Du kommer väl ihåg att bedja Gud om hjälp»,
sade hon.
»Ja ibland, men jag blir inte bättre för det»,
svarade Magda med en viss otålighet. Hon hade
ännu ej glömt den där morgonen för en tid sedan,
då hon vaknat i en ovanligt vek sinnesstämning och
innerligt bedt Gud om hjälp att vara riktigt snäll
hela dagen, och hur hon sedan af någon obetydlig
anledning fattat humör samt så småningom retat upp
sig, så att hon dagen i ända varit odräglig både för
sig själf och andra. Det hade för öfrigt gått henne
på samma sätt flera gånger förut; just när hon fattat
de vackraste föresatser var det, som om någon ond
liten ande farit i henne och blåst dem öfverända, som
om de varit korthus. Och därför hade hon i tysthet
begynt tänka att Gud ibland ej hade tid att hjälpa
små flickor öfvervinna deras dåliga lynne.
»Kära barn, så du säger», började farmor
förskräckt och hade gärna velat hålla ett litet
förmaningstal, men så kom hon att tänka på, att stunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
