Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TOLFTE KAPITLET. 'Lilla blåstrumpan.'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den såg mjuk och inbjudande ut, och därborta på en
tufva såg hon en blomma späd, vek och hvit,
alldeles som hon själf.
Visst vore det roligt att också sitta på den där
tufvan, men det var ju äfven rätt vackert där hon
själf befann sig.
En hälsning kunde hon dock skicka ditöfver med
en af dessa granna fjärilar, som ofta fladdrade förbi,
och nästa gång en sådan flygande blomma slog sig
ned bredvid henne, bad hon honom blygt sända en
hälsning från henne till blomman i hagen.
Han lofvade det, och snart därefter såg hon hans
glänsande vingar skimra mot de hvita blombladen
därborta.
Hon fick dock aldrig någon hälsning tillbaka —
var det fjärilens eller den vackra skogsblommans fel?
Det fick hon aldrig veta.
Men timmarna gingo, och den lilla blomman började
tycka, att hon sett sig mätt på allt det vackra
omkring henne.
Kanske ändå, att det fanns någonting roligt att
titta på däruppe på vägen? Det var som om hon
vuxit: nu kunde hon se ett långt stycke utåt den
grå landsvägssträckan, och det var mycket, som där
fängslade hennes intresse, så mycket, att hon ej på
länge kom ihåg sin afbild i skogsbrynet eller att
glädjas öfver sin egen vackra dräkt öfver hvilken hon
på morgonen varit så stolt.
Solen steg allt högre på himmelen, och dammolnen
tätnade allt mer. Den lilla blomman förstod ej hvad
det var, hon kände blott, att någonting tyngde hennes
förr så lätta blad. För ett ögonblick drogs hennes
blick från det muntra lifvet uppe på vägen, det var
så kvaft och det lilla hufvudet så tungt, och först nu
såg hon hur grå och fläckad hennes dräkt blifvit.
Den lilla kände knappt längre igen sig.
Månne hennes syster under björken var lika
förändrad som hon själf? Nej, dit in trängde knappt
ett dammkorn, tufvan var ett skyddande näste, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
