Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 MODKEN.
Opuddeas, öfvertygade guvernören fullkomligt om att
hvarje invändning vore förspild och att det var hennes
fasta beslut att dö.
Han försökte likväl ännu en gång att återväcka hos
henne kärleken till lifvet, i det han skildrade all den ära
och heder som väntade hennes ålderdom. Men hon
svarade leende: »Jag är ju redan död! Tag min arm, känn
på min puls, det är längesedan den upphörde att slå; det
finnes ingenting annat öfrigt af mig än den smula stoft,
jag önskar att få sammanblanda med hans aska, och som
jag utan ringaste lidande skall kunna offra. Vill ni ha
ett bevis derpå? Låt tända en rishög, jag skall hålla min
arm öfver lågan, och ni skall se den förtäras af elden
utan att jag skall erfara ringaste sveda.»
Besegrad genom så mycken lugn kraft gaf guvernören
slutligen vika. Enkan syntes uppfylld af glädje vid detta
tillkännagifvande. Bålet restes, hon gick dit stödd mot
sin yngste sons arm, och då hon framkom till offerplatsen
sade hon endast: »O, min älskade make, hvarföre hafva
de skilj t mig från dig under fem dagars tid!» Derpå
kastade hon några blommor på marken, gjorde en kort
bön, besteg lugnt och småleende bålets spets, lade sig
midtibland flammorna så som man lägger sig på en
hvilo-bädd, och dog utan att uppgifva ett rop, utan att låta
höra en klagan.»
Må filosofien uppresa sig emot en sådan vidskeplighet,
må det verldsliga förnuftet kalla ett sådant offer en
dårskap, deras dom är rättvis; ty i det hela taget är denna
sedvana endast den hårdaste länken i qvinnans slafveri.
Genom en förunderlig motsägelse, uppröres man dock vid
åsynen af denna styrka i det äktenskapliga bandet, som
ännu varar på hinsidan grafven, denna sammansmältning
af de båda makarna till en enda varelse, denna den
hädan-flydda själens allsmäktiga dragningskraft, hvarigenom den
kallar till sig den på jorden qvardröjande och drar
henne mot himlen. Ja, allt detta framkallar hos oss en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
