Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Willfred Lester får sorger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Hvad hade dessa tolf månader medfört åt Wilfred?
Åtskilligt, och det mesta af en mycket sorglig
beskaffenhet. Danesheld började hviska underliga saker om honom.
Så länge som hans femtio pund räckte, var Wilfred
Lester lycklig som en prins och ångrade aldrig det steg
han tagit eller trodde att han någonsin skulle komma att
ångra det. När penningar fattades anlitade han krediten;
och när denna fattades — ty det blir alltid en gräns för
densamma i dessa nästan hopplösa fall, och så blef det
äfven för honom, ehuru han var squire Lesters äldste son
— då började Wilfred smaka bitterheten af att nödgas
föra ett inskränkt lefnadssätt. Det troddes allmänt att mr
Lester gjort honom arflös; i sjelfva verket hade mr Lester
sjelf ej gjort sig samvetsqval af att säga det, och folk
tycker ej om att riskera att förlora sina penningar. Sålunda
blef krediten uttömd, och Wilfred, i sin harm mot saker
och ting i allmänhet, började att ej bry sig om hvad han
gjorde eller hvad som blef af honom, eller hvilka orättvisa
rykten som cirkulerade om honom, hvilket är ett vådligt
sinnestillstånd att falla uti. Han hade tillbragt sommaren
hufvudsakligen med att fiska; nu då jagttiden inföll kunde
Wilfred ej begagna sig deraf af två skäl: det ena var att
han ej hade penningar att köpa sig jagträttighet för; det
andra att han för flera månader sedan pantsatt sin bössa.
Ingen hjelp alls hade kommit från öfverste
Bordillion. Han var ej i stånd att skicka någon. I de sista
bref de erhållit från honom, sade han dem att han skulle
begifva sig ned till någon plats med ett otydligt namn
bestående af omkring tjugo bokstäfver, och som ingen kunde
läsa. Det tycktes vara en lång resa, och det tjenade till
intet att skrifva, sade han, förrän han återkommit till
Calcutta ; han skulle sända dem underrättelse när detta skett.
Och nu tror jag mig ha berättat för läsaren så ’
mycket han behöfver veta af hvad som tilldrog sig under de
tio åren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
