Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sagoförtäljare
I 03
— Så blef nu prins Månsken sultanens måg, och
där blef stor glädje och fröjd.
En dag, då prins Månsken och prinsessan
Outsägligt Skön hade varit gifta i fem, sex månader, begaf
sig prinsen ut på jakt. Och under jakten kom han upp
på ett högt berg, därifrån man hade utsikt åt norr. Och
det var i norr som den stora öknen låg, och där bortom
fanns hans faders rike. Och han såg dit bortåt, och
han började tänka på sin fader och greps af längtan
efter honom och började gråta.
Då han kom hem, sade hans hustru till honom:
— Hvarför har du gråtit ?
Han nekade och sade: — Jag har icke gråtit. Men
hon sade: — Du har gråtit. Jag ser det på dig. Då
berättade han hur det var: att han gripits af längtan
efter sin fader.
Prinsessan sade: — Nåväl, vi skola bedja min
fader om tillåtelse för dig att draga bort till ditt land.
Och sultanen gaf både prinsen och prinsessan
till-låtelse att resa dit bort. Och han gaf dem till följe två
tusen man och lika många kameler och sade till sin
svärson: — Du får behålla dem allihop.
Prinsen var ifrig att komma fram och ansträngde
sitt folk, så att inom några dagar hade tjugu man och
tjugu kameler stupat på färden genom öknen. Då sade
prinsessan: Om vi fortsätta på detta sätt, skola alla våra
män dö. Om du är ifrig att hinna fram, så är det bättre
att du och jag, som ha snabba kameler, rida förut, så få
de andra komma efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
