Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [10]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avlyssna dryadens sång under barken och märker
spåren efter den gamle Pans vilda sparkar på
barken — han kan säga till sig själv: Jag lever, jag
är med — evoë — jag andas liv och jag talar
liv. Jag sväller som en vårbjörk och jag vet att
jag icke kan dö.
Så där halvt extatiskt gick jag och kände i
parken. Inte fanns där någon vit fru, inte fanns
gubben med säcken. Men lindarnas årsskott stodo
röda mot luften och verkade klaviatur, strängar för
vinterns vindar att spela på. Men de gamla svarta
grenarna verkade klor av underliga, förhistoriska
djur, fantastiska, förvridna, vanvettigt riktade uppåt
mot något som alltid skall förbli en hemlighet.
Och de svarta knölarna på lindarna, minnen efter
något slags trädgårdsmästeri, stodo, särskilt i
närheten av dammen, för mig som en rent konstnärlig
upplevelse. Men jag har visst skrivit om lindarna
förut i den bär boken — som har blivit en bok
utan att jag visste om det, utan min förskyllan
eller värdighet.
Medan jag går och tänker dessa tankar, som
inta ta någon tid, ty de födas blixtsnabbt och dö
lika fort — går Arwidius och smider ränker.
Kanske han tänker detsamma som jag — men det
förefaller mig som om han skulle planera något
för Ränningehus’ framtid. Han går och tänker på
en linje, en mur, en terrass och undrar om den kan
bli skön. Jag har alltid tänkt: Bygg inifrån, ur
hemmet — sedan faller dig allt detta till. Man
väntar bara tills idén blir mogen och bygger då.
Det är ju inte så bråttom, käre Arwidius! Bygg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
