Rännstensungar och storborgare / 31 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
III. Legender i gamla »Sta'n». — Karl XV dör och Oscar II krönes. — Ståten den 12 maj 1783. — Ett kungligt fyrverkeri i Humlegården. — Hur man tog sig in och »straffet» för samma synd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och det gällde att passa på något
tillfälle, då samma vakt var utom
synhåll. Det hölls alltså en utkik
bland pojkarna, och den utkiken gav
tecken.

Fru Kristin Lundström. (Rotundans i Humlegården innehavarinna.)

Plötsligt ljöd en gäll vissling och
som ekorrar klättrade pojkarna upp
på planket. Jag hade fått mina
instruktioner och på sekunden var jag
jämte store-bror uppe på
plankkanten, varifrån man sedan hade att
skutta ned i parken samt smita
undan bland den rika småskogen, rakt
på festplatsen i parkens mitt.

Vi sutto just på planket, då detta
med en gång gav vika för den
övermäktiga tyngden av ett hundratal
pojkar och — störtade omkull.
Dessbättre föll planket inåt parken och
till all lycka blev ingen skadad. Som
skrämda råttor kilade vi in bland
småskogen, min bror hållande i mig. Det är troligt att vi
förföljdes av vakten, men inte fick den tag i oss båda, så mycket
är då säkert.

Ja, så voro vi rakt inne i paradiset. Överallt hängde kulörta
lyktor, och från trakten av Rotundan ljöd musik. Det var som
ett stort féeri och skulle ha lämnat idel angenäma minnen,
om det inte inträffat något oväntat, något för undertecknad
förfärligt. Vi hade sett några raketer fräsa i luften och för
att ej träffas av stängerna tryckt oss mot ett stort träd. Det
visste ingen då att trädet i fråga var ett slags pièce de résistance
i festligheternas mitt. Uppe i trädet hade man nämligen
anbragt något rackartyg i fyrverkeriväg och bäst jag i min oskuld
stod där, hållande min broder i handen, brakade något löst över
vårt huvud, något som fräste och väste, sprutade eld och small.
Jag har ännu minnet av att det var den fult beskrivne hin håle
själv, som var lös för att straffa oss för att vi tagit oss in

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>