Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VIII. Gamla tiders råa lärarmetoder. — En magister med en hand av trä. Ett farligt handslag. — Livet på Nybroviken i gamla dagar. — Ett härligt minne från gamla Framnäs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förrättade värv gick den hedersmannen magistern att njuta sin
goda middag.
Det ligger nära till hands tro det ungdomen på denna tid
var en samling rena lymlar, men för att bli bjuden på det
Lindbergska »kaffet med långa skorpor» behövdes så oändligt
litet i förseelseväg. En obetydlig glömska, en stunds
tankefrånvaro eller rent av ett tarvligt angiveri av en dålig kamrat
och »inbjudan» var given. Vi voro i stort sett mycket
hyggliga pojkar i klassen och flertalet ha blivit utmärkta män
(jag behöver t. ex. endast nämna n. v. senatorn Charles Lindley
och författaren Gustaf Jansson), säkerligen skall ingen neka
instämma i en förkastelsedom över tidens råa lärarofog.
En liten paschasa: Jag var ordningsman en termin och
hade därmed plikten att slå kritdammet ur svarta tavlans
borste, vilket skulle ske nere på gården och med hjälp av en lång
batong. En dag råkade jag så bryta av samma batong, en ren
olyckshändelse, vilken heller inte hade annan straffpåföljd än
att min pappa fick skaffa en ny pekpinne. En dylik kostade
sjuttiofem öre och summan orsakade mycken möda att bringa
ihop. Denna möda uppvägdes dock av glädjen att veta att
jag skulle få behålla den knappast fotlånga pinnen med dess
svarvade skaft. Jo vackert! Magistern behöll pinnbiten,
spetsade till den med en kniv och använde samma pinne med en
viss förkärlek att lappa pojkarna över händerna med. Den
sortens aga gjorde synnerligen ont och mina kamrater, som
långt efter min avflyttning trakterades med ägan i fråga,
hatade med rätta vad de kallade »Norlanders pinne».
— — —
Bevis på hur opåtalt magistrarna fingo hudflänga sina
lärjungar är väl, att i samma skola på Qvartérsgatan fanns
en magister som hade en hand av trä, vilken han dängde
pojkarna med. Genom någon olyckshändelse hade mannen i fråga
blivit av med högra handen och fått en konstgjord sådan,
den där han ständigt bar en svart handske på. Det var
mekaniska fingrar på denna s. k. trälabb, och det var lustigt att se
hur magistern brukade bocka ihop de där fingrarna samt sedan
hala ett paraply eller en käpp ner i öppningen mellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
