Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXII. Om beväringsliv i gamla dagar. — Hur man väcktes och hur törsten släcktes. — Den »förfärliga ex'cisen». — Ett djärvt tilltag ... för att möta flamman. — Vi få strängare befäl. — En major i sino prydno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden, tågade man nu i väg till staden. Väl över Gärdet fick
man vid tullen tag i en droska eller, om man hade tur, en s. k.
bönhas, en illegitim droskkusk, och så kastade man sig fyra
upp i ekipaget samt kom på ett glänsande sätt in i staden, där
man sedan skildes åt för att äta i hemmet eller på
inackorderingsställen, ofta på restauranger, varefter flertalet träffades
i »Berns», där obligatoriskt dracks eftermiddagskaffe. Där
sutto på den tiden även officerarna och det kunde inträffa, att
man såg beväringar sitta vid befälets bord.
Permissionssedlar behövdes ej för dessa stadsfärder annat
än om söndagarna.
Och hur det kunde gå till med permissionsgivningen, är
följande typiskt för: undertecknad hade en söndag av någon
ännu i dag outgrundlig anledning nekats permission.
Löjtnanten var ovanligt snäv och tyckte att 88:an bättre passade
i lägret än i staden. I lägret en söndag, då man skulle ut på
extra sommarnöje med flamman ... Det var i en dylik
situation ingenting annat att göra än vända sig till
vännen-korpralen. Denne skrattade.
»Låt fangrå själv gå in till sta’n», sade han med
häntydning åt löjtnanten, som nekat skriva ut permissionssedel, »så
ska jag sköta om resten.»
Med det tog han upp en gammal permissionssedel ur
fickan, plånade med radérgummit ut förre innehavarens namn
samt datum och skrev ut sedeln i mitt namn ... Löjtnantens
namn under sedeln stod, förstås, kvar, och så tågade
undertecknad i väg med en permissionssedel, vilken, om saken
upptäckts, kunnat kosta den hygglige korpralen både fängelse och
degradering. Men vem tänkte på faran av att bryta mot
krigslagarna, när man skulle träffa flamman.
Det gällde emellertid att vara i lägret vid taptot klockan
åtta, och det hade man god tid till. Man hann t. o. m. dricka
det traditionella kaffet i »Berns», men, allgode, där satt dagen
i fråga löjtnanten, som vägrat en permission.
Det var nog så spännande, att hela tiden bevaka sin »löjtis»,
för att så snart denne rörde på sig, vara beredd att gno före,
hugga en droska vid Nybron och i dånande fart köra ut till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
