Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXIII. Jag blir »tanddoktor» och försöker dra ut en tand på ... en tandläkare. — Teatergrillerna spöka trots allt. — Mitt första teaterstycke uppföres. — Om Folkteatern i gamla dagar. — En vänlig och en ursinnig kritiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bijouteatern. Sedermera hade »Bijouteatern» förhyrts av trollkarlen
Max Alexander, vilken visade den färgade fontän, som
kallades »kalospinterotomatokrene». Där hade också uppträtt en
herre, som hette Nolleroth, utan att dock lyckas komplett draga
ned lokalens anseende. Nu hade, som sagts, teaterdirektör
Carl Lund hyrt lokalen, ärligt arbetande att höja samma. Det
var han, som hittade på namnet Folkteatern.
Till denna lilla blygsamma scen var det ju inte så tokigt
att sända ett förstlingsarbete, och det blev också antaget. Ett
brev, inlämnat på Allmänna tidningskontoret, meddelade en
dag den anonyme författaren, att hans stycke skulle spelas
första gången på skottdagen den 24 februari 1888.
Spelad på en riktig teater! ... Författaren växte flera tum,
och mitt bland kvidande människors jämmer hörde han bara
sina visor nynnas, såg han sina teaterfigurer agera.
Så kom dagen, då han skulle se sitt opus på affischerna
staden runt.
Jag minnes att jag knappast kunde sova natten före. Tänk,
om namnet på pjäsen såg fånigt ut på affischen, tänk om det
var tryckfel på’n ...
Tidigt smög jag mig ut och kunde glädjesamt konstatera,
att allt var som det skulle. Rollerna voro i bästa händer och
direktören själv, vilken för övrigt var en boren komiker, hade
den komiska huvudrollen — den jag själv spelat fyra år förut ..
Och så kom kvällen.
Någon rusning var det inte, men »det såg anständigt ut»
i salongen och utan att vara känd av någon, kunde jag fritt
höra utlåtandena från publiken. Stycket spelades förträffligt
och när ridån sänkte sig, var bifallet livligt nog.
Så kom det då. Det där ni vet. Det mest spännande av
alltihop — ropet på författaren. Det kom från en herre,
vilken satt framför den inropade författaren själv. Den
mannen var en på sin tid synnerligen illa ansedd man. Han utgav
en ökänd s. k. gristidning, kallad Brevlådan, men han fick
med ens ett så sympatiskt drag över sig, tyckte jag. Han
föreföll att vara en verklig hedersman och hans upprepade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
