Rännstensungar och storborgare / 184 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XXV. En publikgunstling. — Han ville till cirkus, men hamnade på kontor. — De första stegen på varietétiljorna. — Mot höjderna. — En ödesdiger Finlandsturné. — I dödens famn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lekkamraten Hilding, vilken blev
den som bäst förstod att imitera
Sigge Wulff. Hilding Nihlén var
då examinerad regementsmusiker
och tjänstgjorde i orkestern på
Nya, nu Svenska teatern.

Gerda Wiberg, som debutant.

Sigge skuttade ned från
kontorsstolen och gav sig ut på
sångarstråten. Hit till Stockholm kom
han vid jultiden 1889, och hans
moster fru Schmidt tillskrev
undertecknad ett brev med begäran
att taga hennes skyddsling i
betraktande, han uppträdde »på
prov» på Mosebacke.

Jag kom in i hans loge och fann
en lång ung herre med en trevlig
s. k. nuna. Han skrattade friskt
och visade gärna de vackra
tandraderna, men var absolut fri från
alla schåser. Enkel, flärdfri och
naturlig, en kärnpojke kort sagt,
med ett strålande humör och aldrig
svårbedd, när det gällde roa sitt
publikum. Han uppträdde i en
underlig kostym, sannolikt sydd
och komponerad av mostern, en lång kulört frack, ett
par rutiga byxor och hög grå hatt samt med en smal käpp i
handen. Hans repertoar var ogenerat hopsatt av vad den
tiden fanns tryckt i kuplettväg, bl. a. den redan omtalade
»O, Charlotta, Charlotta, Charlotta», som var snuten, d. v. s.
sjöngs »utan författarens medgivande», samt ett par danska
visor, nödtorftligen översatta, bland dem »Ves du kœnner
kærlighedens Flamme, Flamme, Flamme». Han sjöng även gärna
Bellman, varvid han ackompanjerade sig på en luta, vilken
senare var klädd med långa, brokiga band. Lustigast var han
emellertid, då han ackompanjerade sig själv på tribunens piano

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>