Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVIII. Det minnesrika Nürnberg. — Jag blir på det vänligaste mottagen av min nye doktor. — Söndagsvandringen i Nürnberg och en avstickare till München. — Jag får gå »brandvakt». — Uppträder slutligen som en slags pajas på en Bockbierfest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket att erbjuda för öga och öra, som vår lutherska religion
saknar. Grannlåten, den vemodiga musiken och doften av
rökelsen har alltsammans en mäktig inverkan på ett
lättrört sinne.
— — —
Så gick oktober in, och jag märkte att något var i
görningen i det goda Nürnherg, ty folket, jag bodde hos, och
andra även, talade om resa o. s. v.
Min vänlige doktor förklarade, att det var stor marknad i
München just i dagarna och att massor av extratåg gingo dit
ned. Ja, han var nog välvillig att föreslå, det jag skulle resa
dit ned. Jag skulle få ledigt en vecka och lön under min
bortovaro.
Och så gick jag emot en ny upplevelse: En sju timmars
resa på ett fullsmockat billighetståg. Det var olidligt varmt
och obehagligt, men allt glömdes inför utsikten att få stifta
bekantskap även med det berömda München.
Och dit kommo vi tusentals människor sent en kväll.
Något att se så dags fanns ej, och efter en enkel måltid,
nedsköljd av det härliga Münchenölet — vilket, som man sagt
mig, och jag nu kunde konstatera, stod högst betydligt över
Nurnberger-ölet — gällde det att söka sig ett härbärge.
Det var stört omöjligt.
Efter ett tröttsamt travande från hotell till hotell,
förbarmade sig en portiér, vilken hörde att han hade en utlänning
framför sig, och jag skulle få ligga i bankettsalen. Jag vill
här inflika, att det är miljoner gånger trevligare att äta i
bankettsalar, än ligga i samma.
När de väldiga dörrarna slogos upp, befanns salen
befolkad med minst två hundra människor, och alla de två hundra
reste sig som på ett tecken upp i sina sängar, för att se vem
den nye inkräktaren var. Det verkade hemskt. Sedan min
vägvisare fått två mark och gått, samt slagit igen de väldiga
dörrarna, var det undertecknad som i mörkret knöt in
reskassan, tjugutre mark, i ena skjortsnibben.
Därpå kröp jag i säng — mig skulle ingen råna.
Vilken djävulsk natt det blev! Och det för skattens skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
