Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXVI. En revy som var särskilt predestinerad att gå. — »Lergökiana.» — Några siffror angående »Den förgyllda lergöken» och även något om vår kuriösa författarlag. — Kung Oskar, drottning Sofia och »lergöken».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu har stycket filmats även, och det lär vara ett utmärkt
dödande gift för ett teaterstycke, vilket hotar »gå för länge».
— — —
Särskilt en sommar, visade sig stycket vara ett starkt
dragplåster, det var den s. k. storstrejkssommaren 1909. Fru
Sandberg-Ernst hade »missat» med en revy av ett par
Stockholmsjournalister, och så skulle den snälla »Göken» fram och
»rädda». Det gjorde den, och detta trots det inte gick
spårvagnar till Djurgården och ej heller andra samfärdsmedel
funnos.
Och hur oändligt många gånger har den ej omarbetats.
Mestadels av författaren själv, förstås, men den har
omarbetats av Axel Engdahl även för en mycket givande
Göteborgssejour, och Karl-Gerhard förvandlade en gång stycket för
friluft, detta ävenledes i Göteborg.
Hur många gånger stycket gått till dato? Jag vågar gissa
1,500 gånger. Åtminstone påstår vännen John Liander att
han spelat samma minst tusen gånger.
— — —
Innan vi lämna »Den förgyllda lergöken» åt sitt öde, skola
några små »lergökiana» måhända intressera:
I »Ill. Hvad nytt?» berättar en kåsör följande:
»Då jag härom aftonen vid åttatiden medföljde spårvagnen
från Djurgården, satt bredvid mig ett ungt par, som av
åtskilliga tecken att döma var från landsorten och ställt sin
bröllopsresa till Stockholm. De beklagade sig högljutt över att
biljetterna till »Lergöken» för aftonen varit slutsålda. »Jag
tycker», mente den unge äkta mannen, »att när stockholmarna
fått se »Lergöken» hela sommaren, så kunde de väl unna oss
att få titta på den så här på höstsidan ...»
— — —
När man allra först repeterade »Gösta Berlings saga» på
Svenska teatern, fick teaterns kapellmästare, det var allas vår
Hjalmar Meissner, tillsägelse att anskaffa melodien till den
sång, som kavaljererna skulle sjunga. Den var angiven i
manuskriptet som »la Cachucha». Hjalmar kom dagen efter till
repetition utan melodien i fråga. Det blev naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
