Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om kvinnorna - VII. Repan i bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
gripare. Visserligen hade jag inte varit närvarande
vid denna sammankomst, men vid en liknande
halvtannat år tidigare, varför jag borde vara
omdömesgill.
— Verkade vi då löjliga på en främling,
frågade hon mig med en ödmjukhet, som kom mig
att blygas. Vi ville ju alla gagna vår sak genom
att göra de förhållanden kända, under vilka vi
lever. Säg mig ärligt, tror ni, att vi i stället skadat
den?
Jag fann icke ögonblickligen svaret.
Hon fortsatte med en suck:
— Om det är så, ge mig då ett råd, hur man,
bättre än jag gjort det, skall sköta en sådan här
sak. Vi är ju inte politiska, vi fruar, varför ska
vi då tala politik? Vi måste tala om det, som
tynger våra hjärtan och det, som vi förstår. Vi
tycker, att våra dagliga bekymmer och
förödmjukelser borde röra alla andra kvinnors hjärtan,
även om de är politiska. I alla fall, sade hon med
värdighet, är de hårda nog att bära.
Hon var så rörande, så ödmjuk och så stolt
på en gång, att jag blev alldeles övervunnen.
Den sammankomst, om vilken hon erinrat mig,
var icke svår att återkalla i minnet. Det var
nämligen den första av detta slag jag varit med om,
min första dag i Rhenlandet våren 1921.
Repan i bordet hade förekommit där, de
förstörda linneförråden, officersfrun, som drev undan
husets barn från husets flygel, emedan hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
