Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Quasimodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öppen, och ut ur den kom ett tjut, som ingen kunde höra,
inte därför att det överröstades av det allmänna oväsendet,
hur intensivt detta än var, utan framför allt därför att det
uppnådde gränsen för de urskiljbara höga tonerna.
Vad Gringoire beträffar, så hade han samlat sig litet,
sedan det första ögonblicket av nedslagenhet gått över. Han
hade stålsatt sig mot motgången. "Fortsätt"! hade han sagt
för tredje gången till sina komedianter, som talade
fullständigt mekaniskt. Medan han sedan med långa steg
promenerade av och an vid marmorbordet, hade han kommit på den
idén att i sin tur titta ut genom det lilla kapellfönstret, och
detta endast för att få göra en grimas åt detta otacksamma
folk.
— Men nej, det vore ovärdigt! Ingen hämnd! Låt oss
kämpa ända till slutet! upprepade han. Poesins makt är stor
över folket. Vi skall se, vem som avgår med segern —
grimaserna eller den dramatiska konsten.
Ack, han var numera den ende åskådaren av pjäsen.
Nu var det ännu värre än strax förut. Han såg ingenting
annat än ryggar.
Men jag misstar mig. Den långa, tjocka karlen med den
godmodiga uppsynen, som han redan förut rådfrågat i ett
kritiskt ögonblick, stod alltjämt vänd mot teatern. Vad
Gis-quette och Liénarde beträffar, så hade de för länge sedan
övergivit honom.
Gringoire kände sig djupt rörd av denna den ende
åskådarens trofasthet. Han gick fram till honom och sade några
ord, i det han lätt ruskade honom i armen, ty den präktige
mannen stod lutad mot balustraden och halvsov.
— Min herre, sade Gringoire, jag tackar er.
— För vad? frågade den tjocke mannen med en
gäspning.
— Jag ser, vad det är, som tråkar ut er, återtog poeten.
Det är allt det här oväsendet och larmet, som hindrar er att
höra riktigt. Men var lugn, ert namn skall övergå till
eftervärlden. Ert namn, om jag får lov att fråga?
— Renault Chåteau, sigillbevarare vid Chåtelet i Paris,
till er tjänst.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
