Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Fortsättning på följderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE KAPITLET
Fortsättning på följderna
Alldeles bedövad av sitt fall, låg Gringoire kvar på
stenläggningen framför den heliga jungfrun vid gathörnet. Så
småningom återkom han till sina sinnen; i några minuter
befann han sig i ett slags drömmande, dvalliknande tillstånd,
som inte var utan ett visst behag och i vilket zigenerskans
och getens eteriska gestalter smälte ihop med Quasimodos
knytnäve. Men detta varade inte länge, ty ett livligt intryck
av kyla i den del av kroppen, som var i beröring med
stenläggningen, väckte honom helt och hållet och återkallade
honom till fullt medvetande.
— Varifrån kommer denna kyla? frågade han sig. Och
då märkte han, att han låg mitt i rännstenen.
— Förbannade puckelryggiga cyklop! brummade han
och ville resa sig upp. Men han var alltför bedövad och
mör-bultad och måste ligga kvar, där han låg. Han hade för
övrigt ena handen fri, så han höll sig för näsan och fann sig
un-dergivet i sitt öde.
— Parissmutsen, tänkte han (ty han tog för givet, att
rännstenen skulle bli hans bädd, och man måtte väl få
tänka, vad man vill i sin säng!) parissmutsen har en alldeles
särskild stank. Den måtte innehålla en god del flyktiga och
nitrösa salter. Detta är för övrigt mäster Nicolas Flamels och
hermetikernas åsikt. . .
Ordet "hermetikerna" ledde plötsligt hans tankar till
ärkedjäknen Claude Frollo. Han kom att tänka på den
våldsamma scen, han just bevittnat, hur zigenerskan ansträngt
sig att slita sig lös från två män, att Quasimodo hade haft en
följeslagare, och ärkedjäknens bistra och högdragna ansikte
dök otydligt upp för hans minne.
— Det skulle verkligen vara besynnerligt! tänkte han. Och
på denna grundval började han uppföra en fantastisk byggnad
av antaganden, detta filosofernas korthus. Så återkom han
hastigt till verkligheten och utbrast: Ah, vad jag fryser!
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
