Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 3. ”Immanis pecoris custos, immanior ipse”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE KAPITLET
"Immanis pecoris custos,
immanior ipse"
År 1482 var Quasimodo vuxen. Sedan flera år tillbaka var
han klockringare i Notre-Dame tack vare sin adoptivfader
Claude Frollo, som blivit ärkedjäkne i Josas tack vare sin
länsherre Louis de Beaumont, som vid Guillaume
Charte-ris’ död 1472 blivit biskop av Paris tack vare sin beskyddare
Olivier le Daim, barberare hos Ludvig XI, konung av Guds
nåde.
Quasimodo var således klockringare i Notre-Dame.
Med tiden hade det uppstått ett sällsamt band mellan
klockringaren och kyrkan. Skild för alltid från världen
genom det dubbla olycksödet av sin okända härkomst och sin
medfödda vanskaplighet och alltifrån barndomen fången
innanför denna obevekliga mur, hade den stackars uslingen
vant sig vid att här på jorden inte se något annat än de heliga
murar, som upptagit honom i sin skugga.
Säkert är, att det rådde ett slags mystisk harmoni från en
föregående tillvaro mellan denna varelse och denna
byggnad. När han, ännu helt liten, krälade eller hoppade fram i
dessa valvbågars halvmörker, tycktes han med sitt
människoansikte och sina om ett djurs påminnande lemmar vara
ett kräldjur, som hade sitt naturliga hemvist på detta fuktiga
och mörka stengolv, på vilket de romanska kapitälerna
framkallade sådana bisarra figurer.
Och när han längre fram för första gången mekaniskt
klängde sig fast vid klockrepet i tornet och satte klockan i
rörelse, förekom det Claude, hans fosterfar, som om han vore
ett barn, på vilket tungbandet lossnar, så att det börjar tala.
På så sätt utvecklade han så småningom sitt väsen, som
ständigt tog form efter katedralen, i vilken han bodde, sov
och som han knappast någonsin lämnade, och av vilken han
stundligen mottog hemlighetsfulla intryck, så att han till sist
började likna den och så att säga uppgick i den såsom en in-
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
