Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— En besynnerlig kvinna! utbrast Gervaise.
— Kanske hon är döv! anmärkte Mahiette.
— Eller blind kanske, tillade Gervaise.
— Död kanske, återtog Mahiette.
Säkert är, att om själen ännu ej lämnat denna orörliga,
stela, i dvala försänkta kropp, så hade den åtminstone dragit
sig tillbaka inom den och dolt sig i dess djup, dit de yttre
organens förnimmelser inte nådde.
— Vi måste tydligen lämna kakan kvar på kanten av
gluggen, sade Oudarde. Men då kommer kanske några
pojkar och tar den. Vad skall vi ta oss till för att väcka henne?
Eustache, vars uppmärksamhet ända hittills varit
upptagen av en liten kärra, förspänd med en stor hund, som just
passerat förbi, kom plötsligt underfund med att hans tre
föl-jeslagerskor tittade på något genom gluggen i väggen, och
som hans egen nyfikenhet väcktes därav, kiev han upp på en
sten, ställde sig på tåspetsarna, satte sitt knubbiga, rosiga
ansikte till öppningen och utbrast:
— Mor, jag vill också titta!
Vid ljudet av denna klara barnröst ryckte cellkvinnan till.
Hon vände på huvudet med den plötsliga rörelsen hos en
stålfjäder, de långa, köttlösa händerna kastade isär håret,
som föll ned över pannan, och hon riktade på barnet en
blick, uppfylld av häpnad, bitterhet och förtvivlan.
— O, min Gud! utbrast hon plötsligt, i det hon dolde
ansiktet mellan knäna, och det föreföll, som om hennes röst
sönderslet hennes bröst. O, min Gud, låt mig åtminstone
slippa att se andras barn!
— God dag, sade gossen allvarligt.
Denna chock hade emellertid väckt cellkvinnan helt och
hållet. Hon ryste till i hela kroppen, från huvud till fot,
tänderna skallrade i hennes mun, hon höjde huvudet till hälften
och sade, i det hon satte armbågarna i sidorna och omslöt
fötterna med händerna, liksom för att värma dem:
— O, vad det är kallt!
— Stackars kvinna! sade Oudarde med innerligaste
medlidande. Vill ni ha litet eld?
Hon skakade avvisande på huvudet.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
