Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 4. En tår för en droppe vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dåren var nödsakad att åtnöja sig med dessa fyra ansikten,
klumpigt uthuggna i sten, krönta av två väggar av ännu
klumpigare sten, och med en stengalge, kal och osmyckad,
som stod bredvid den. Anrättningen skulle ha förefallit en
älskare av gotisk arkitektur skäligen mager. Men säkert är
att medeltidens dagdrivare endast hyste föga intresse för
skampålens arkitektoniska skönhet.
Slutligen anlände delinkventen, fastbunden vid en kärra,
och så fort han blivit förd upp på plattformen, så att han
syntes från varje punkt av torget, blev han bunden med rep
och remmar vid skampålens hjul, och ett ohyggligt tjut,
uppblandat med skratt och utrop, hördes från alla håll i
folkhopen. De hade känt igen Quasimodo.
Men nu lät Michel Noiret, en av kungens edsvurna
trumpetare, påbjuda tystnad, varpå han kungjorde prevotens
dom och befallning. Sedan drog han sig jämte sina
uni-formsklädda medhjälpare tillbaka till kärran.
Quasimodo var alldeles lugn och likgiltig, inte en muskel
rörde sig i hans ansikte. Allt motstånd från hans sida hade
omöjliggjorts genom vad man då för tiden kallade "ett starkt
och kraftigt fångsel", det vill säga, att rep och Qättrar var så
hårt åtdragna, att de förmodligen trängde in i köttet.
Quasimodo hade låtit sig ledas, knuffas, bäras, hissas upp, bindas
och bindas om igen. Ingenting kunde urskiljas i hans
ansikte mer än förvåningen hos en vilde eller en idiot. Man visste
att han var döv, men man hade mycket väl kunnat tro, att
han även var blind.
Man ställde honom på knä på det roterande hjulet och
klädde av honom ända till midjan. Han gjorde inte det
minsta motstånd. De band fast honom med ett nytt system
av remmar och spännen; han lät dem hållas. Endast då och
då andades han tungt, likt en kalv, då dess huvud, slängande
av och an, hänger ut över kanten på slaktarens kärra.
— Den idioten, sade Jehan Frollo du Moulin till sin vän
Robin Poussepain, ty de båda studenterna hade naturligtvis
följt med delinkventen. Han förstår inte mer av saken än en
kackerlacka i en ask.
Hopen var nära att kikna av skratt vid åsynen av Quasi-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
