Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 4. En tår för en droppe vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu blev molnet över Quasimodos ansikte mörkare än
någonsin. Småleendet blev bittert, modlöst och djupt
sorgset.
Tiden gick. Han hade nu varit där minst en och en halv
timme, blivit sönderslagen, okvädad, hånad och nästan
stenad till döds. Helt plötsligt gjorde han en fördubblad
ansträngning, så att hela brädställningen skakade under
honom, och brytande den tystnad, som han hittills iakttagit så
envist, utropade han med hes och ursinnig stämma, som
mera påminde om en hunds tjut än om en människas rop
och som genomträngde pöbelns skrän:
— Vatten!
Långt ifrån att väcka medlidande blev detta skri av
förtvivlan endast ytterligare en anledning till munterhet för
den goda pariserpöbel, som omgav skampålen och som, det
måste medges, då för tiden knappast var mindre grym och
brutal än det förfärliga friborgarpatrasket, som i sig självt
helt enkelt var det lägsta samhällslagret. Inte en röst höjdes
omkring den stackars delinkventen annat än för att håna
honom i hans törst. Säkert är, att i detta ögonblick hans
utseende var ännu mera groteskt och frånstötande än ägnat
att ingiva medlidande, rött, uppsvällt och svettdrypande
som det var med sitt vilt stirrande öga, sin mun som
flämtade av smärta och raseri, och sin till hälften uthängande
tunga. Dessutom måste framhållas, att om det bland denna
folkmassa funnits någon människovänlig man eller kvinna,
som hade känt sig frestad att stiga fram med ett glas vatten
till den stackars varelsen, så omgavs skampålens trappsteg
då för tiden av en sådan fördom, att den hade varit
tillräcklig att avskräcka till och med den barmhärtige samariten.
Efter några minuter såg Quasimodo sig ännu en gång
omkring med en blick av förtvivlan och upprepade i ännu
mer hjärtslitande ton:
— Vatten!
Och åter skrattade alla.
— Drick det här! skrek Robin Poussepain och kastade i
hans ansikte en svamp, doppad i rännstenen. Håll till godo,
din döva skurk! Jag står i tacksamhetsskuld till dig!
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
