Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 2. En präst och en filosof är inte ett och detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och forskande. Ärkedjäknen var den, som först bröt
tystnaden.
— Kom närmare, mäster Pierre, sade han. Ni har
mycket att förklara för mig. Först och främst, hur kommer det
sig, att jag inte sett till er på två månader och att jag återser
er på ett offentligt torg i en dyrbar förklädnad, till hälften
röd, till hälften gul som ett Caudebecäpple?
— Ja, messire, det är i sanning en underbar dräkt, sade
Gringoire i gudsnådelig ton, och jag känner mig ungefar
lika väl till mods i den som en katt med en kurbits på
huvudet. Jag erkänner ävenledes, att det är hårt att behöva
utsätta herrarna vid stadsvakten för risken att under denna röck
prygla en pythagoreisk filosofs rygg. Men vad vill ni,
vördade mästare? Felet ligger helt och hållet hos min gamla röck,
som snöpligt svek mig mitt i vintern under förevändning av
att falla i trasor och att den nödvändigtvis måste komma till
vila i en lumpsamlares säck. Vad skulle jag då taga mig till?
Civilisationen har ännu inte nått ett sådant stadium, att
man kan gå alldeles naken, såsom gamle Diogenes hade
kunnat önska. Lägg därtill det faktum, att det blåste mycket
kallt och att januari månad inte är den lämpligaste
tidpunkten att välja, om man vill leda mänskligheten ett steg
framåt. Den här jackan erbjöd sig själv, jag tog den och lämnade
kvar min gamla svarta röck, som för en sådan hermetiker
som jag var allt för litet hermetiskt tillsluten. Därför ser ni
mig nu i min gycklaredräkt. Vad vill ni? Det är en tillfällig
solförmörkelse. Ni vet ju, att Apollo vaktade Admetes får.
— Verkligen ett fint yrke ni ägnar er år! sade prästen.
— Jag erkänner, vördade mästare, att det är bättre att
filosofera, att blåsa upp en flamma i smältugnen eller
mottaga en från himlen, än att bära kattor i triumf över torget.
Och det var av den anledningen som jag, när ni tilltalade
mig, kände mig lika bortkommen som en åsna framför ett
stekspett. Men vad skulle jag taga mig till, messire? Man
måste äta varje dag, och de allra vackraste verser på
fastande måge kan inte jämföras med en bit ost. Jag hade för
prinsessan Margareta av Flandern skrivit den där festdikten ni
vet, och staden har inte betalat mig något för den, under fö-
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
