Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 5. De två svartklädda männen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett stort draperi framför det lilla fönstret. I samma
ögonblick kastade sig en yr fluga, lockad av marssolen, mot nätet
och fastnade i det. Då nätet skakade, kom en stor spindel
utrusande ur sin cell i mitten och kastade sig med ett enda
språng över den stackars flugan, som den vek dubbel med
sina främre spröt, under det att dess hemska käkar borrade
sig in i flugans huvud.
— Stackars fluga! sade kunglige prokuratorn i kyrkliga
angelägenheter och höjde handen för att rädda den. Men
liksom vaknande upp ur en dröm, sträckte ärkedjäknen ut
handen och hejdade prokuratorn.
— Mäster Jacques, utropade han, låt ödet ha sin gång!
Prokuratorn vände sig om helt förskräckt. Det kändes,
som om hans arm fastnat i ett skruvstäd. Prästens blick var
orörlig och stel och vilade alltjämt på den lilla gruppen av
spindel och fluga.
— Ja, utbrast prästen med en röst, som tycktes komma
ur djupet av hans hjärta. Där är en symbol av det hela! Hon
flyger, hon är glad, hon har just trätt ut i livet, hon älskar
våren, luften, friheten! Ja, men hon stöter emot det ödesdigra
nätverket — spindeln kommer ut ur det — den hemska
spindeln! Stackars danserska, stackars, till undergång
dömda lilla fluga! Mäster Jacques, låt den vara! Det är ödet!
Ack, Claude, du är spindeln, men du är även flugan! Du
flög fram, sökande efter vetandet, mot ljuset, mot solen; din
enda tanke var att komma ut i det fria, ut i den eviga
sanningens klara dag. Men när du rusade fram mot den
bländande gluggen, som leder till en annan värld, till en värld av
ljus, förnuft och vetande, såg du, blinda fluga, omättlige
vise, inte den subtila spindelväv, som av ödet placerats
mellan ljuset och dig, du kastade dig emot den, stackars dåre,
och nu kämpar du med krossat huvud och avslitna vingar
mellan ödets tentakler! Mäster Jacques, låt spindeln
fortsätta sitt verk!
— Jag försäkrar er, sade Charmolue, som såg på honom,
utan att förstå honom, att jag inte skall röra den. Men för
Guds skull, släpp min arm, mästare! Ni har en hand som av
järn!
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
