Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 7. Spökmunken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom. Endast då och då höjde sig någon liten trasig
pojkvas-ker på tåspetsarna för att ropa in på krogen det gamla rop,
varmed man då för tiden hånade drinkare: "Aux Houls,
sa-ouls, saouls, saouls!"
En man promenerade emellertid av och an, utan att låta
störa sig av larmet, vände sig om, avlägsnade sig några steg
och kom åter tillbaka, likt en vaktpost utanför sin skiltkur.
Kappan var uppdragen ända till nässpetsen. Han hade just
köpt denna kappa i ett klädstånd alldeles i närheten av
"Evas äpple", förmodligen för att skydda sig mot
marsnattens köld, men kanske även för att dölja sin dräkt. Gång på
gång stannade han utanför det immiga fönstret, lyssnade,
kikade in och stampade otåligt i marken.
Till sist öppnades krogdörren. Det tycktes vara vad han
hade väntat på. Två kumpaner kom ut. Ljusskenet, som nu
föll ut genom dörren, belyste för ett ögonblick deras
rödmosiga ansikten. Mannen i kappan ställde sig på vakt i en
portgång på andra sidan gatan.
— Blixt och dunder! sade den ene av de två kumpanerna.
Klockan är strax sju. Det är just den för mitt möte utsatta tiden.
— Jag säger er, sade den andre med tjock röst, att jag
inte bor vid Rue des Mauvaises Paroles, jag bor vid Rue
Saint-Jean-Pain-Mollet, och ni är egensinnigare än en
noshörning om ni säger motsatsen. Var och en vet, att den som
en gång suttit på ryggen av en björn, aldrig mera blir rädd,
men ni har en fin näsa, då det gäller att spåra upp en liten
läckerbit, såsom Saint Jacques säger.
— Jehan, min vän, ni är drucken, svarade den andre.
— Det behagar er att säga det, Febus, svarade den förste
raglande, men det är bevisat, att Plato hade en profil som en
jakthund.
Läsaren har otvivelaktigt redan känt igen våra två värda
vänner, kaptenen och studenten. Det vill synas, som om
mannen, som stod på vakt i mörkret, ävenledes hade känt
igen dem, ty han följde med långsamma steg efter alla de
slingringar, som den raglande studenten tvang kaptenen att
göra, ty den sistnämnde, som var en mera härdad drinkare,
var alldeles redig.
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
