- Project Runeberg -  Ringaren i Notre Dame /
289

[MARC] Author: Victor Hugo Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 2. Fortsättning på den till ett vissnat blad förvandlade écun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

närmade sig henne, såg snart sin fot försvinna in i den
förfarliga apparaten. Då gav hennes förfäran henne styrka,
hon reste sig upp och utropade:

— Tag av den! Barmhärtighet!

Hon sprang upp från sängen för att kasta sig för kunglige
prokuratorns fötter, men hennes fot hölls fast i det tunga,
järnbeslagna ekblocket, och hon sjönk ned på
tortyrredskapet.

Vid ett tecken från Charmolue lade man åter ned henne
på sängen, och två grova händer spände fast kring hennes
späda midja den läderrem, som hängde ned från taket.

— För sista gången: erkänner ni att anklagelsen är sann?
frågade Charmolue i sin orubbligt välvilliga ton.

— Jag är oskyldig, löd svaret.

— Hur vill ni i så fall förklara alla de besvärande fakta,
som framlägges mot er?

— Ack, nådig herre, det vet jag inte.

— Ni förnekar dem således?

— Alla!

— Fortsätt, sade Charmolue till Pierrat.

Pierrat vred på skruven, stöveln knep till, och den
stackars flickan uppgav ett av dessa ohyggliga skri, som inte kan
återges på något mänskligt språk.

— Fortsätt, sade Charmolue till Pierrat.

— Bekänner ni? sade han till zigenarflickan.

— Allt! utbrast den stackars flickan. Jag erkänner! Jag
erkänner!

Hon hade överskattat sin styrka, då hon trotsat tortyren.

Stackars barn! Hennes liv hade dittills varit så lyckligt, så
angenämt, så ljuvt! Hon hade dukat under för den första
smärta, som kommit över henne.

— Mänskligheten bjuder mig att omtala för er,
anmärkte kunglige prokuratorn, att ni, då ni bekänner, endast har
döden att vänta.

— Jag hoppas det, sade hon.

Och hon sjönk tillbaka på lädersängen, halvdöd,
dubbelvikt, fasthängande vid läderremmen, som hon hade spänd
om livet.

289

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:19:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ringaren/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free