Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funnits till när Han blev människa! Hennes ögon var svarta
och strålande. Bland hennes korpsvarta lockar, som belystes
av solskenet fanns några som glänste som trådar av guld.
Hennes fötter försvann under sina snabba rörelser. Kring
hennes huvud, bland de svarta hårflätorna, glänste små
metallskivor i solen och bildade ett stjärndiadem kring hennes
panna. Hennes med paljetter översållade klänning
gnistrade blå och stjärnbeströdd som en sommarnatt. Hennes
bruna och smidiga armar rörde sig kring hennes smärta liv som
två fladdrande skärp. Hennes gestalt var uppfylld av
skönhet. O, vilken strålande gestalt! Till och med mitt i solskenet
utsände den en strålglans! Ack, unga flicka, det var du!
Överraskad, berusad, hänförd, försjönk jag i betraktande av
dig. Jag såg på dig så länge, att jag plötsligt ryste av
förfäran, ty jag kände, att ödet grep mig.
Överväldigad, tystnade prästen åter. Så fortsatte han att
tala:
— Ehuru redan till hälften bedårad, försökte jag klänga
mig fast vid något, som kunde hejda mitt fall. Jag
återkallade i mitt minne alla de snaror, som djävulen redan hade lagt
ut för mig. Varelsen framför mig var av denna övernaturliga
skönhet, som inte kan komma annat än från himmelen eller
från helvetet. Detta var inte en vanlig flicka, skapad av en
handfull stoft och upplyst med det fladdrande skenet av en
kvinnosjäl. Det var en ängel, men en mörkrets ängel,
skapad av flammor, inte av ljus. I samma ögonblick, som jag
tänkte så, såg jag i din närhet en get, ett trolldomsdjur, som
betraktade mig hånfullt. Middagssolen förgyllde hennes
horn, så att de såg ut som eld. Då såg jag djävulens snara,
och jag betvivlade inte längre, att du kom från helvetet, och
att du kom i och för min undergång. Så trodde jag då.
Prästen betraktade flickan och tillade kallt:
— Så tror jag alltjämt. Emellertid verkade trollkraften
gradvis: din dans bragte min hjärna i en sjudande virvel, jag
kände den hemlighetsfulla trollkraften verka inom mig. Allt
det, som hade bort vaka, slumrade i min själ, och i likhet
med dem, som dör i snön, fann jag nöje i att giva efter för
denna slummer. Plötsligt började du sjunga. Vad kunde jag
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
