Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 1. Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de honom, som marterade honom, som frätte på hans
hjärna och sönderslet hans hjärta. Han kände ingen vrede mot
sig själv, ingen ånger. Allt det han hade gjort var han redo
att göra omigen, ty han föredrog att se henne i bödelns
händer framför att se henne i kaptenens armar.
Det gavs ett ögonblick bland alla andra, då han kom att
tänka på att kanske just i denna minut den hemska kedja,
som han hade sett på morgonen, drog till sin ögla av järn
kring denna späda och vackra hals. Vid denna tanke
trängde svetten fram genom alla hans porer.
I nästa ögonblick utmålade han för sin fantasi Esmeralda,
sådan han hade sett henne första gången, livlig, sorglös,
glad och högtidsklädd, dansande, bevingad, harmonisk,
och Esmeralda sådan han senast sett henne i blotta linnet,
med repet om halsen, med sina bara fötter långsamt
stigande uppför galgens skrovliga trappsteg. Han utmålade för sig
denna dubbla syn så livligt, att han skrek till.
Medan denna orkan av förtvivlan nedbröt, ryckte upp,
böjde till marken och sönderslet allt inom honom,
betraktade han naturen omkring sig. Vid hans fötter krafsade några
höns bland buskarna och hackade efter de insekter som
sprang omkring i solskenet. Över hans huvud drog några
strömoln fram över en ljusblå himmel. Vid horisonten sköt
klosterkyrkan Saint-Victors tornspira upp i luften, och
mjölnaren vid Copeaux stod visslande och såg på, hur
kvarnvingarna snurrade runt. Alla dessa föremål, uppfyllda av
verksamhet och liv och lugn pinade honom, och han tog åter
till flykten.
På detta sätt skyndade han fram över fälten ända tills
kvällen inbröt. Denna hans flykt från naturen, från livet,
från honom själv, från människan, från Gud, från allt,
varade hela dagen. Emellanåt kastade han sig framstupa på
marken och rev upp de späda grässtråna. Emellanåt
stannade han på en bygata, och hans tankar var så outhärdliga, att
han fattade sitt huvud mellan båda händerna, liksom för att
rycka det från axlarna och krossa det mot stenarna på
marken.
Framåt solnedgången började han åter rannsaka sig själv
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
