Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 4. Ler och kristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄRDE KAPITLET
Ler och kristall
Dagarna gick, och lugnet återvände så småningom till
Es-meraldas själ. Ytterlig förtvivlan liksom ytterlig glädje är
något våldsamt till sin natur och kan inte bli långvarigt.
Människohjärtat är ur stånd att länge förbli i ett tillstånd av
ytterlighet. Zigenarflickan hade lidit så mycket, att
förvåning däröver var allt som hon kände.
Samtidigt med känslan av trygghet hade även hoppet
återvänt till henne. Hon var utstött ur samhället, stod utom
livet, men hon hade en vag känsla av att det måhända inte
var henne alldeles omöjligt att återvända dit. Det var, som
om en död skulle ha en reservnyckel att öppna graven med.
Så småningom kände hon att de hemska bilder, som så
länge förföljt henne, försvann. Alla dessa hemska fantomer,
Pierrat Torterue, Jacques Charmolue förbleknade i hennes
själ, alla, till och med prästen själv.
Och dessutom var Febus vid liv; hon var säker på det, hon
hade sett honom. Det faktum, att han var vid liv, betydde
allt för henne. Efter den långa rad av ödesdigra skakningar,
som omstörtat allt i hennes själ, hade hon där inte återfunnit
mer än en känsla, som bibehållit sin plats, nämligen hennes
kärlek till kaptenen. Ty kärleken är som ett träd, som växer
av sig själv, skjuter djupa rötter genom hela vår varelse och
mången gång fortsätter att grönska över ett hjärtas ruiner.
Och hur oförklarligt det än är, så är det dock ett faktum,
att ju blindare denna lidelse är, desto varaktigare är den.
Den är aldrig starkare, än den är utan skuggan av en
förnuftig grund. Visserligen kunde Esmeralda inte tänka på
kaptenen utan känslor av bitterhet. Visserligen var det
ohyggligt, att även han hade blivit bedragen, hade kunnat tro att
ett dolkstygn härrört från henne, som hade velat giva tusen
liv för att rädda honom. Men om hon endast kunde få återse
Febus en enda gång, en enda minut, skulle ett ord, en blick
vara tillräcklig att taga honom ur hans villfarelse, att åter-
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
