Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 4. Ler och kristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han såg hur ljus tändes, det ena efter det andra, i de övriga
fönstren runt omkring torget, och han såg även, hur de
släcktes, det ena efter det andra, tills det var mörkt överallt,
ty han stannade kvar hela kvällen på sin post. Officeren kom
inte ut. När de sista vandrarna hade återvänt hem, när det
var mörkt i fönstren i alla de andra husen, stod Quasimodo
kvar alldeles ensam, helt och hållet i mörkret. Då för tiden
fanns det ingen belysning på torget framför Notre-Dame.
Det lyste emellertid alltjämt ur fönstren till Logis
Gonde-laurier, till och med efter midnatt. Quasimodo, som stod där
orörlig och uppmärksam, såg en massa livliga, dansande
skuggor glida förbi innanför de mångfärgade fönstren. Om
han inte varit döv, skulle han, allt efter som sorlet och larmet
på Paris’ gator tystnade, ha hört ljudet av musik, prat och
skratt från Logis Gondelaurier. Hans själ var uppfylld av
sorgsna tankar. Då och då såg han upp i luften, likt en som
är trött på att vänta. Stora svarta moln hängde som ett
sorgdok över det dystra himlavalvet.
I ett sådant ögonblick såg han plötsligt, hur glasdörren till
balkongen öppnades. Två personer kom ut på balkongen och
sköt sedan sakta till dörren efter sig. Det var en man och en
kvinna. Inte utan svårighet kunde Quasimodo i mannen
igenkänna den vackre kaptenen, i kvinnan den unga
damen, som han på morgonen sett hälsa officeren välkommen
från balkongen. Torget låg i fullständigt mörker, och ett
dubbelt karminrött draperi, som fallit tillbaka över dörren i
samma ögonblick som den tillslöts, utestängde varje
ljusstråle från rummet innanför.
Den unge mannen och den unga flickan tycktes hängiva
sig åt en öm tätatät, åtminstone såvitt Quasimodo kunde
bedöma den saken, utan att höra ett ord av vad de sade. Den
unga damen tycktes ha givit officeren tillåtelse att lägga
armen om hennes midja, och hon gjorde endast svagt
motstånd, när han kysste henne.
Quasimodo betraktade därnerifrån denna scen, som
föreföll honom så mycket intressantare därför att den inte var
avsedd att ses. Han betraktade denna lycka, denna skönhet
med känslor av bitterhet. Men vad som pinade honom mest
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
