Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 4. En alltför nitisk vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin höjd följde han dom Claude med ängsliga blickar, då
han gick uppför torntrappan, men ärkedjäknen hade
självmant undvikit att återse zigenerskan.
Efter att ha kastat en blick bort mot de stackars övergivna
klockorna Jacquelin, Marie och Thibauld, steg Quasimodo
denna natt uppför trappan i norra tornet. Där ställde han
sin väl tillslutna blindlykta på blytaket och slog sig ned för
att betrakta Paris. Såsom vi redan omtalat, var natten
mycket mörk, och Paris, som vid denna tid saknade snart sagt all
belysning på gatorna, framträdde för ögat som en
hopgyttrad svart massa, här och var genomdragen av Seineflodens
slingrande blåa band. Inte ett enda ljus kunde Quasimodo
se förutom från fönstret i en avlägsen byggnad, vars
otydliga, mörka konturer avtecknade sig över taken kring Pörte
Saint-Antoine. Även där var det någon som vakade.
Medan hans enda öga överfor horisonten, kände
klock-ringaren en oförklarlig oro. Han hade varit på sin vakt i flera
dagar. Han hade sett, hur män med dystra uppsyner
strövade kring kyrkan, vilka aldrig vände blicken från den unga
flickans fristad. Han var orolig, att någon komplott höll på
att göras upp mot den stackars värnlösa flickan. Han
inbillade sig, att hon såväl som han själv utgjorde föremål för det
allmänna hatet och att det förmodligen mycket snart skulle
hända någonting. Till följd därav stannade han alltid kvar
uppe i tornet och höll utkik, med blicken omväxlande fast på
staden och på hennes cell, vaktande som en pålitlig hund
med tusende misstankar i själen.
Medan han spejade ut över staden med sitt enda öga,
vilket naturen, liksom till gottgörelse hade gjort så skarpt och
genomträngande att det nästan ersatte de övriga organen,
som fattades honom, slog det honom, att det var något
egendomligt med konturerna av kajen Vieille-Pelleterie, att det
var någonting som rörde sig därborta, att linjen av den
barriär, som avtecknade sig svart mot det ljusare vattnet, inte
var rak och stillastående liksom de övriga kajernas, utan att
den företedde en vågrörelse, liksom böljorna i en flod eller
som huvudena på en sig förflyttande folkmassa.
Detta föreföll honom besynnerligt. Han fördubblade sin
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
