Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 4. En alltför nitisk vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess egen rök. Under denna låga, under balustraden, som
avtecknade sig svart mot eldskenet, utspydde två stuprännor ur
sina vidundersgap utan uppehåll denna glödheta skur, som
lyste som silver i mörkret mot den nedre, mörka delen av
fasaden. Allt eftersom de närmade sig marken, spred de två
forsande blyströmmarna myriader av droppar, liksom vattnet
som rinner ur hålen på strilen till en vattenkanna. Ovanför
lågan syntes de båda väldiga tornen, vartdera med två skarpt
avgränsade sidor, den ena kolsvart, den andra blodröd, som
föreföll ännu väldigare, tack vare de ofantliga skuggor, som de
kastade upp mot himmelen. Deras otaliga skulpterade
demoner och drakar antog ett fruktansvärt utseende. Det
fladdrande skenet från lågan kom dem att se ut, som om de rörde sig.
Några av ormgapen tycktes skratta, man hade tyckt sig kunna
höra några av de groteska draksvalgen gläfsa, salamandrar
blåsa på elden, odjur fnysa i röken. Och bland alla dessa
vidunder, som sålunda väckts ur sin stenslummer av denna eld,
av detta ovanliga larm, var det ett, som gång på gång syntes
passera förbi det flammande bålet.
Denna sällsamma fyrbåk måste ha väckt vedhuggarna
ända bort på Bicëtrekullarna. En förfarande tystnad
inträdde nu bland friborgarna, och under denna tystnad hördes
ingenting annat än ångestropen av de i klostret instängda
munkarna, mera oroliga än hästar i ett brinnande stall, det
förstulna bullret av fönster, som hastigt öppnades och ännu
hastigare stängdes, ett springande av och an i husen och i
Hötel-Dieu, sprakandet av bålet, de döendes sista
stönanden och det fortsatta fräsandet av det smälta blyet, som
forsade ned på stenläggningen.
Emellertid hade de förnämsta bland friborgarna dragit
sig tillbaka till Logis Gondelauriers portik, där de höll
krigsråd. Hertigen av Egypten, som satt på en avvisare,
betraktade med vidskeplig bävan den övernaturliga eld, som
flammade tvåhundra fot uppe i luften. Clopin Trouillefou bet i
raseri i sina valkiga nävar.
— Omöjligt att komma in! mumlade han för sig själv.
— En gammal trollkyrka! brummade den gamle
ziger-naren Mathias Hungadi Spicali.
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
