Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tristan l’Hermite bugade sig för hans majetstät och
viskade sedan en befallning till ett par bågskyttar som
ögonblicket efteråt förde bort den stackars friborgaren.
Under tiden hade kungen tilltalat den andre fången, som
svettades ohyggligt.
— Ditt namn?
— Sire, Pierre Gringoire.
— Ditt yrke?
— Filosof, sire.
— Hur kan du, din lymmel, ha den djärvheten att gå och
angripa vår vän palatsfogden? Och vad har du att säga om
detta upplopp?
— Sire, jag var inte med om det.
— Seså, din skurk, blev du inte fasttagen av vakten i
detta dåliga sällskap?
— Nej, sire, det är ett misstag. Det är mitt olycksöde. Jag
skriver tragedier, sire. Jag bönfaller ers majestät att höra på
mig. Jag är poet. Det är poetens sorgliga öde att ströva
omkring nattetid på gatorna. Av en ren slump kom jag att gå
den vägen i kväll. De grep mig utan någon anledning. Jag är
alldeles oskyldig i fråga om detta upplopp. Ers majestät såg
ju, att friborgaren inte kände mig. Jag bönfaller ers
majestät...
— Tig! sade kungen mellan två klunkar ur
silverbägaren. Du gör oss vimmelkantig.
Nu trädde Tristan 1’Hermite fram och sade, i det han
pekade på Gringoire:
— Sire, får vi hänga den här också?
Detta var det första ord han yttrat.
— Ja, varför inte? svarade kungen likgiltigt. Jag kan inte
se något hinder för det.
— Men jag ser många! sade Gringoire.
Vår filosof var i detta ögonblick grönare i ansiktet än en
oliv. Han såg på kungens kalla och likgiltiga uppsyn, att det
inte fanns någon annan utväg till räddning än i någonting
riktigt patetiskt, och han kastade sig med en åtbörd av
förtvivlan för Ludvig XI :s fötter.
— Sire! Vill ers majestät värdigas höra på mig? Sire,
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
